Ingen är, egentligen, rädd för spöken. Allra minst på film. En vålnad vi kan se i ögonen kan inte skrämma oss, oavsett hur mycket blod och vidrigheter den omges av. För vålnader finns inte och när vi ser dem vet vi det.
Aningen och ovetskapen däremot... Sekunden innan demonen upphäver sin existens genom att blotta sin närvaro är den skrämmande nog att hota både naglar och plyschen på biografstolar. Efter att ha regisserat splatterfesten "Saw" och den b-filmsdoftande "Dead silence" började James Wan förstå det här vilket resulterade i den plågsamt spännande "Insidious". I "The conjuring" låter han insikten mynna ut i fulländning.
Berättelsen är svårt uttjatad; en familj flyttar in i ett hemsökt hus, mystiska saker inträffar med allt tätare intervaller tills en begraven, men långt ifrån död hemlighet avslöjas och en konfrontation leder till ett blodigt klimax. James Wan lånar friskt från såväl "Exorcisten" som "Onda dockan" och "Huset som Gud glömde", men trots att biopubliken borde kunna förutse handlingen in i minsta detalj lyckas han hålla tittarens nervtrådar spända som pianosträngar ända fram till filmens final
Det handlar främst om ett mästerligt hantverk där kameraåkningar och döda vinklar hindrar bilderna från att avslöja mer om fasan bakom rollfigurernas ryggar. Men det är också ett genidrag att låta verklighetens Ed och Lorraine Warren fungera som filmens hjältar.
Ed dog 2006, men Lorrain lever och på 1960- och 70-talen blev de kända som USA:s främsta utforskare av övernaturliga fenomen. Deras närvaro skänker en märkligt bakvänd metanivå åt berättelsen. I sin fiktion placerar Wan den fiktion som är verkliga människors tro på häxor, spöken och demoner. Att höra filmens Ed och Lorraine tala om det ockulta som det mest naturliga i världen, och sedan tappa all kontroll, utvidgar radikalt det utrymme där vi kan tillåta oss att tvivla. Där spöken inte finns, fast bara, egentligen. (TT)