Två väletablerade målare samsas om utrymmet på galleriet, och det fungerar ypperligt tack vare skilda lokaler. Akvarellisten Larsson logerar på bottenvåningen, oljemålaren Ceder en trappa upp. Gemensamt för de båda är den frapperande personliga framtoningen, som trots väsensskilda motivkretsar speglar ett lidelsefullt engagemang i arbetet.
Lars-Eje Larsson är för mig en gammal bekantskap, men man blir aldrig färdig med honom, trots ett till synes insnävat område med i huvudsak stilleben, i dag alltmer reducerat i utförandet och baserat på allt högre färgskala med djärva kontraster. Medan Stefan Ceder gärna går inåt i sökandet efter den kongeniala tolkningen av yttre, konkreta synupplevelser och speglar ett allt högre känsloregister. Båda ger betraktaren upplevelser möjliga att ta till sig utan krångliga tolkningsförsök.
Lars-Eje Larsson brukar smått skämtsamt säga att han skvätter ut färg, tills ett motiv uppstår. Visst kan det gå till så, men når man då sådana mästerskap som präglar denne högklassige akvarellist som räknas bland Sveriges allra främsta? För honom har stilleben blivit förhärskande i motivurvalet, och även nu domineras kollektionen av blommor och blad, om än av varierande abstraktionsgrad. Ibland går han mycket långt i förenklingen, så även i koloriten. Utan skrupler kan han slänga in sjok av koboltblått för att dramatisera en banal uppställning. Det är mästerligt.
Det är också ljusmåleriet, där han excellerar i klanger och närmast magiska formler i sitt harmoniska färgflöde.
Stefan Ceders motiv är av helt annan karaktär. Han söker sig till förfallna byggnader, ödsliga miljöer, en sliten civilisation. Det är dystert, deprimerande men samtidigt upplyftande på samma sätt som vanitasbegreppet kan tolkas positivt.
Jag ser hans måleri som en dubbelprojektion. Konstnärens dystopi och förgänglighetsmotiv väcker hos betraktaren känslor som kan vara svåra att bearbeta, men i hopplösheten finns alltid ljus och utsattheten balanseras på ett rätt märkligt och svårdefinierbart sätt, om så bara genom en strimma ljus eller en till synes slumpvis inslängd klick av gulockra. Ödebyggnaderna bär spår av mänskligt liv.