Detta är konst ingen undgår att beröras av. Det är figurativt, lättillgängligt och ändå så laddat av en personlig lidelse att det ger intryck av att konstnären blottlägger sin själ. Ett förfarande som hade kunnat få katastrofala följder utan hennes förmåga att genom färgernas glöd och linjeföringens rytmik skapa en hållfast bildorganisation.
Lene Aronsson hämtar sina motiv ur egna upplevelser, från fotografier och från ett rikt minnesarkiv. De lakoniska titlarna ger inte mycken vägledning. Visst kan betraktaren själv nå fram till tolkningar, mer eller mindre personligt präglade, men att få höra konstnärens egna förklaringar öppnar helt nya perspektiv.
Centralt i detta måleri är Lene Aronssons minne av sin i cancer bortgångne far, begravningsentreprenören och predikanten. Bilden av honom finns med, både direkt och indirekt, i flera motiv. Och när den döljs, väcks symbolerna till liv, fjärilarna som är så frekventa här. Det blir ofta sceniska bilder som vittnar om hennes intresse för teater.
Rent makaber är målningen "Förklädd", som visar en mansfigur i svepning hängande upp och ner. Oftast arbetar konstnären med levande modell, gärna från egna familjen, och här är det hennes bror som offrat sig.
Inneslutna i sig själva döljer figurerna sina ansikten, tyngda av skuld och skam, och nycklarna finns i kläderna eller omgivande föremål. Betraktaren kan läsa dem som sin egen berättelse. Betydelseförändringarna leder fram till nya tolkningar.
Lene Aronsson är rent mästerlig i sitt figurmåleri, eller rättare tecknandet, eftersom hon använder sig företrädesvis av kol. Därmed skapar hon verkningsfull kontrast mot omgivande färg, med inslag av överraskande och metaforiska detaljer, trisslotter exempelvis. Måleriet har inte så mycket med färgskimret eller penseldragen att göra, inte förhållandet mellan färg och form, men balanserar huvudmotiven som bygger på psykologiska bindningar, igenkännande, associationer, minnen, ofta primära signaler i paradoxala motsatser.
Ewe Olsson