Masjävlar
Manus, regi: Maria Blom
I rollerna: Sofia Helin, Ann Petrén,
Speltid: 1 tim 38 min
Censur: tillåten från 11 år
Filmstaden i Linköping
SVENSK FILM har verkligen vågat satsa i år. Vid sidan om klantfilmer som "Tre solar" har det poppat upp spännande debutanter till höger och vänster. Personer som vill göra film som känns, utan att följa gängse mallar.
Maria Blom är en av dem. Hon har sedan länge varit ett namn på den svenska teaterscenen för vilken hon har skrivit och gjort flera olika uppsättningar. Maria Blom har en underbar känsla för nyanserna bakom det vardagliga. I enkla situationer och simpla samtal hittar hon sätt att visa svärtan, passionen och skrattet bakom, under och emellan det faktiskt uttalade. Något som kan illustreras med ett dialogutbyte från "Masjävlar". Några enkla ord som inte är mycket för världen i textform men som i filmen blir till en av årets smartaste dialogväxlingar.
It-karriäristen Mia har lämnat Stockholm i sin BMW för att hälsa på mamma, pappa och systrar hemma i Dalarna. En hemkomst som återspeglar hur olika man kan se på vad som är viktigt i livet och hur man kan älska och hata sin familj. Allt summeras i nämnda dialog då Mia, spelad av en duktig Sofia Helin, är ute och går med sina lantliga systrar och hon säger:
-- Ni vet ju inte ens vad jag jobbar med?
-- Jo. Du jobbar med data.
-- VADÅ DATA!!!
Det är de sakerna som göra Maria Blom speciell. Hon gör fyndig och genomborrande igenkänningshumor, i omgångar. Olyckligtvis är de lyckade delarna bättre än helheten. Filmen kittlar smilbanden men tar aldrig riktigt skruv. Det känns som om Blom har siktat på någon blandning av Dagermans "Bröllopsbesvär", Norén och sockenromantiken från överskattade publikdragaren "Änglagård". Hon lyckas som sagt bara i delar, inte till fullo. Familjekomplikationerna är inte tillräckligt utflippade för att "Masjävlar" ska fungera som tillspetsad komedi. Samtidigt är inte heller dramat tillräckligt nervigt och genomarbetat. Och igenkänning kan då lätt bli till kliché. "Masjävlar" visar ändå på en spännande motsättning i svensk samtid och ytterligare en positiv tendens i ny svensk film.