Kanske lanserades och tillverkades Sveriges första ”löpeost” av de nyinflyttade kristna munkarna i Vreta Kloster på 1100-talet.
Vi vet dock att osthyveln uppfanns 1925 av den norske möbelsnickaren Thor Björklund. Lika säkert tillverkade och sålde Mjölkcentralen ”Åtvids hemost” på 1960-talet.
Tre, om inte milstolpar så i alla fall, notabla nedslag i den svenska ostens historia från Martin Ragnars läsvärda nördbok med ett härligt bildmaterial.
För länspatrioten presenteras recepten till de fyra östgötska 1800-talsostarna Herrgårdsost, Apetitost, Hofgårdens skummjölksost och Östgöta Sötmjölksost. Charles Emil Hagdahls recept till sötmjölksosten från 1856 börjar med tio liter mjölk, en liter grädde och 15 centiliter cognac.
Alla ostprocesser startar med konservering av mjölk från kor, getter, får samt en och annan älg. Slutresultatet blir som mest ett par hundra olika, lokala eller riksspridda, ostsorter.
Linköping utmärkte sig som mötesplats den 24 april 1925 när branschen försökte skapa en viss vetenskaplig ordning på den geografiska mångfaldens yviga flora av ostsorter. Exempelvis fick Västerbottensosten behålla sitt länsnamn.
För övrigt avslutade mötet ett årslångt branschgräl med införandet av standardiserade och likriktade typnamn som Herrgårds- och Prästost.
Men under ännu några årtionden kunde de lokala producenterna sätta sin egen smakprägel på sina ostar. Sedan köpte stegvis en handfull mejerijättar upp och lade ner småmejerierna för att koncentrera tillverkningen till några få ostfabriker.
Förmodligen äter vi mer ost än någonsin, men ingen vet säkert.
Statistikerna hävdar att år 2009 satte genomsnittssvensken i sig 19 kilo ost och placerade därmed sin ostmage bland världens mest välfyllda.
Lika full av god kunskap och smakliga illustrationer blir min skalle efter njutningsläsningen av mångsysslaren Ragnars kulturella milstolpe.