I den tvåtusentvåhundranittiosjätte strippens tredje ruta brister det för en av bifigurerna:
"Men ååhhh! Måste ni skämta om allting! Kan ni aldrig vara allvarliga?"
Svaret är, tack och lov, nej.
Martin Kellerman har ritat sitt eget liv i serieform i 15 år. Hans metod ser väldigt enkel ut: han går ut med någon polare på Söder, fikar eller tar en öl och pratar lite strunt. Sedan ritar han några djur som går ut på Söder och pratar lite strunt. Så där kan ju vem som helst göra, tänker man. Men Kellerman har öra för dialoger och språkliga krumbukter, och öga för detaljer. Dessutom har han ett välutvecklat sinne för svidande självironi, som sällan slår över i självömkan.
En hel del handlar om egna och andras underliv och vad man kan göra med dem. Jag bestämmer mig för att föra statistik medan jag läser. Varje gång det handlar om sex, sprit, narkotika eller toalettbesök gör jag en notering. Dessutom bokför jag varje gång jag ler, fnissar eller gapskrattar. Några streck i varje kategori blir det, men framför allt väldigt många gapskratt.
Tonen förändras när Rocky dras in i den stormiga romansen med det lilla rådjuret Edith. Då sänker Kellerman garden och återger mödosamt och ordrikt den omöjliga kärleken mellan den notoriskt otrogna flickvännen och den svartsjuke Rocky. Det glesnar mellan skratten och jag kan nästan hålla med Kellerman om att man bara bör läsa en seriestripp om dagen. Men då skickar Edith iväg Rocky till en psykoterapeut och han blir entusiastisk: "Kognitiv? Nej, hon verkade jättetrevlig". Och så gör jag en till notering för gapskratt.