Efter fjolårets hyllade, stora roman ”Agaat” återkommer nu Marlene van Niekerk på svenska med en rejält annorlunda bok, eller som undertiteln anger, ”En berättelse i bilder”.
I ”Memorandum” samarbetar den sydafrikanska författaren med konstnären Adriaan van Zyl som åren före sin död bjöd in Marlene van Niekerk att medverka i detta märkliga projekt. En bok där målningar och ord parallellt gestaltar livets slutskede eller snarast ett dödens väntrum.
Resultatet är förbluffande. Tankeväckande, utmanande, kryptiskt.
Texten nedtecknas av den cancersjuke femtioåringen Wiid, natten före en avgörande, potentiellt fatal operation. Wiid är en ensling och pedant, en hyperkorrekt parkförvaltare sedan ett kvartssekel, som inför döden plötsligt, ja, blommar ut.
Hans minnesbilder – hans ”memorandum” – återger en sjukhusnatt flera år tidigare då han överhörde två rumskamraters nattliga samtal. Herr X och herr Y, som de kallas, samtalar vittert och spirituellt, drömlikt och desillusionerat om arkitektur, dödens arkitektur, ornitologi, gärna med filosofiska och litterära referenser. Det mesta av samtalet framstår som kryptiskt, likväl märkvärdigt lockande för den fåkunnige parkförvaltare Wiid som långt senare försöker rekonstruera och förstå samtalet, genom för första gången besöka, snart bli hemmastadd på sitt lokala bibliotek.
Nyckeln visar sig vara den i Wiids ögon först chockerande hippielike chefsbibliotekarien Butyendagh, som han snart kallar Joop och som han blir vän med. Tillsammans skalar de den lök som X och Y lämnat efter sig.
Samtidigt ledsagas denna reflekterande och sökande text av Adriaan van Zyls isande kyliga – eller kanske klarögda inför döden – bilder och målningar av ödsliga sjukhus, tomma stolar och sjuksängar, operationslampor, parat med ett och annat hav och solnedgång. Inte en människa i syne.
Bild och text lever parallella liv i boken. De illustrerar inte utan talar med varandra, lika svårfångat, lockande och kryptiskt som X och Y.
”Memorandum” är bitvis irriterande kryptisk men oftare ett djup gripande, och konstfullt uppriktig försök att gestalta det svåraste av alla möten: det med vår egen död.
Till skillnad från Adriaan van Zyls bilder erbjuder Marlene van Niekerks faktiskt mycket humoristiska text ett slags hopp. Wiids nyfikenhet trotsar uppgivenheten, intellektet kroppens svek. Och vänskap blir det sista och viktigaste motståndet mot döden.