En fjortonåring drabbas så hårt av filmen "Sound of Music" att han en dag säger till mamma: "jag går över till Tomas och spelar Monopol - det kan nog ta en stund". Men i stället för att gå in till grannen hoppar han på tåget till Salzburg. Han måste gå i klostergångarna där Julie Andrews en gång gick. Han måste se bergstopparna och staden från filmen. Det är ju där det riktiga livet finns, inte hemma i en grå tråkig förort till Helsingfors.
Fjortonåringen från Finland hette Mark Levengood och hans möte med drömmen blev allt annat än drömlikt. Jagad ut ur klostret av rasande nunnor kastade han sig på tåget hem. Verkligheten kom in i livet med brutal kraft.
Om den historien har något uns av sanning det vet jag inte men den är den fascinerande starten på "The sound of Mark", en och en halv timme Mark Levengood-monolog ackompanjerad av multimusikern Per "Texas" Johansson".
Mark Levengood är aldrig arg, ironisk eller elak i sin humor. Han vill värma. Han vill öppna ögon och han vill få oss att hitta drömmen mitt i den gråsvarta vardagens verklighet.
Den röda tråden som löper genom kvällen är just den - miraklen och drömmarna kan finnas mitt framför oss. Vi behöver inte leva i The Sound of Music.
En halvfylld Crusellhall ler mer än gapskrattar. Men det är aldrig tråkigt. Trots en lite stel show med minimalt teatraliska åthävor lyckas Mark Levengood fånga publikens intresse. Och hans fyndiga "pojke tittar under lugg-humor" vinner många sympatier. Det är väl egentligen bara luggen som fattas.