Ett försvinnande är inte en händelse utan en handling, betonar Harriet när hon talar med sin vän Katja om "lådan". I den började hon som tolvåring samla beskrivningar av oförklarliga försvinnanden.
Harriet är huvudperson i och titel på Marie Petersons andra roman. På nuplanet är hon snart trettio, lever ensam i en stuga på landet och arbetar i ett kloster. Hon har bara en vän, Katja, och så grannen Terje som beskäftigt håller uppsikt över henne och har en försvunnen dotter som sin livstragedi.
Maniskt intresse"Harriet" är en roman skriven med omsorg om språk och formuleringar men också om huvudpersonen. Jag tycker mycket om den. Och här finns djup att utforska.
Rastlös, beroende av ritualer, intelligent, behärskar inte "turerna i det som kallas vänskap", har över huvud taget svårt med det mellanmänskliga men har exakt minne för replikväxlingar ? Därtill denna besatthet av försvinnanden som Harriet behållit genom åren.
Med fin inlevelse, diskret och nyansrikt, strör Marie Peterson ut kriterier på Aspergers syndrom men överlåter diagnosen till läsaren. Hennes huvudsakliga syfte är heller inte att skildra en sådan personlighet.
Tema som fängslar"Harriet" är, som den knappt synliga underrubriken på omslaget också upplyser om, en roman om konsten att försvinna.
Ett fascinerande ämne som jag inte kan låta bli att förknippa med den franske författaren Georges Perec och hans böcker "W eller minnet av barndomen" och "Försvinna". Den senare berömd för att den, på franska men även i Sture Pyks snillrika översättning, låtit bokstaven e försvinna men med en smärtsam bakgrund: Perecs far försvann under andra världskriget och hans mor fördes bort till Auschwitz.
Sådana försvinnanden kan dock, enligt Harriets definition ovan, betraktas som händelser. Och det Marie Peterson intresserar sig för är försvinnandet som frivillig handling, som uttryck för något existentiellt väsentligt.
Leta och "o-hitta"Katja är i mångt och mycket Harriets motsats, en vän som också utnyttjar henne. Då och då brukar hon ge sig iväg på egna turer, men så försvinner hon "på riktigt", och Harriet "hör" hur hon själv lossnar.
Harriet följer efter, reser till Amsterdam, Utrecht, Trieste för att söka efter Katja. Varför försvann hon? En enda gång måste Harriet få ett svar, " Sedan kan jag o-hitta henne".
En annorlunda inre resa, egentligen inledd redan i klostret med två relationserfarna nunnor som skarpa coacher . Och en intelligent variation av temat att uppfinna sig själv på nytt.