Åsa Christoffersson: Maria von Trapp och visselpipan

Massor av minnen väcktes av en liten nyhetsnotis nyligen. "Maria von Trapp död – blev 99 år gammal", stod det.

Va! levde hon än? Men, nej, det var inte guvernanten/styvmamman, utan ett av de sju barnen von Trapp, de som marscherade efter pappa kaptenens visselpipa i filmen "Sound of Music". De råkar ha samma vanliga förnamn.

Åh, den filmen, som bygger på Broodwaymusikalen, som i sin tur bygger på Maria von Trapp den äldres memoarer. Alltså klosternovisen och guvernanten som gifte sig med den 25 år äldre ubåtskaptenen Georg von Trapp.

Jag tror att min bästis Karin och jag såg den fem gånger på Folkets hus-bion i Hagfors.

Det var ju inte bara vi dumma småflickor på landsbygden som föll i trance över den romantiska sagan som kryddas med motstånd mot nazismen. Oscarsjuryn delade ut fem statyetter på Oscargalan 1965, för bästa film, bästa regi, bästa ljud, bästa klippning och bästa originalmusik.

Den musiken, av genierna Richard Rodgers och Oscar Hammerstein II, lärde vi oss snabbt och sjöng framför spegeln i mammas och pappas sängkammare. Annars gillade vi bara Beatles och pop, så ni ska inte tro att vi var några lillgamla älskare av vuxenmusik.

Det låg ju en "true story" bakom filmen, naturligtvis tillrättalagd, men ändå. Georg von Trapp var verkligen änkling, han hade sju barn med sin första fru och han använde visselpipa för att styra dem hemma på godset utanför Salzburg.

När nazisterna tog över hans hemland vägrade han ställa upp som befälhavare igen, egendomen togs ifrån honom och de tvingades till slut fly över bergen, ända till USA.

Där gjorde den sjungande familjen succé och för pengarna de drog in kunde de öppna ett hotell, The Trapp Family Lodge, i Vermont. Den är numera en stor verksamhet med barnbarnet Sam von Trapp i ledningen.

Lodgen har en matig hemsida, med gamla foton och historier.

Jag fäster mig särskilt vid dottern Marias (hon som nyss dog) minnen av pappan. Så beundrande, så ensidigt målade i kärleksrosa. Det är rörande.

Enligt en tv-dokumentär om familjen fick de många barnen jobba hårt under sin uppväxt, pappa hjälten från Första världskriget slutade jobba redan som 38-åring när ingen österrikisk flotta längre fanns kvar och hela hans världsbild var passé.

Men det tar inte dottern Maria upp. Till och med visselpipan får en förklaring - och därmed sitt försvar.

Jo, kaptenen hade ju varit befälhavare på U-båtar under första världskriget, och för att höras i den bullriga miljön behövdes en speciell visselpipa till ordergivningen, skriver Maria och menar att det var helt naturligt att han tog med visselpipan till godset i Salzburg. Det var ju så stort. Varje barn hade en egen signal: Marias var en låg vissling följd av tre höga. När alla skulle komma på en gång var signalen: en hög, en låg, en låg, två höga och en låg, en hög och en låg drill.

"När vi hörde det, stormade vi till honom, men vi behövde aldrig marschera eller stå i givakt", minns Maria.

Ja, det är rörande.

Nästa spelår sätter Östgötateatern upp "Sound of Music" både i Norrköping (i höst) och Linköping (nästa vinter). The hills come alive...

Åsa Christoffersson är Correns kulturredaktör. asa.christoffersson@corren.se