Sådär. Nu har jag återstiftat bekantskap med unga litteraturvetaren Puck, hennes far egyptologen samt historikern och deckarförfattaren Einar Bure – och med Christer Wijk.
Ensamt majestät bland akademiker, författare, konstnärer, lärare, abiturienter, konstaplar och annat ”folk”. En oklanderlig man, i sanningens man rätt seg utan de övrigas, mer amatörmässiga, insatser.
Stieg Trenter, H-K Rönblom, Vic Suneson och Maria Lang var de fyra stora arvtagarna till 1930-talets anglosachsiska ”whodunit”-författare. Mycket populära under den svenska pusseldeckarens guldålder från 1945 till 1965.
Jag läste bara ett fåtal titlar. Var nog för liten/för ung. Gillade Trenters miljöer, retade mig på hans kvinnosyn. Missade Rönbloms mer avancerade sidor, men minns Sunesons ”I dimma dold” via ett slags suggestiv grundkänning.
Och släppte rätt snart Lang. Efter att ha grävt fram hennes första tre-fyra deckare ur föräldrarnas bokhylla, ”dymedelst avbrytande” fler läsupplevelser.
För tradigt. Upprepande. Mossigt. Småborgerligt. Man hade liksom annat för sig.
Nu läser jag dem annorlunda. Mer som ett underhållande tidsfördriv, påverkat av retrovågen. Uppskattar också hennes sätt att spela på genrekonventioner, dikotomier och het psykologi – och på den ständigt närvarande ”sexualkomponenten” (ur ”Farligt att förtära”).
Fina miljöbeskrivningar och karaktärsfulla utseenden gör sitt till; kläder och attribut. Personernas rörliga inre, som utmanar Pucks tendens att onyanserat och kategoriskt (för)döma. Språket: klatschigt och studentikost. Litterärt bestyckat. Ganska underbart.
Oavlåtligt spännande? Nja. Men det ”ligger nåt i luften”. Betydligt mer än i aktuella filmatiseringen av ”Mördaren ljuger inte ensam”.