Linköping
Man har ju hört ryktena. Konstintendentstjärnan Ulf Samuelsson värvades till Motala kommun för att starta konsthallen där 2011. Han slutade snabbt som ögat. Och det fanns en anledning, sa ryktet: Första utställaren Maria Friberg.
Nu sitter Maria och jag och pratar i Konsthallen Passagen i Linköping. Runt oss hänger "Between solitude and belonging", en magnifik foto- och videoutställning som inte lämnar någon oberörd.
Men det är klart jag måste fråga: Vad hände egentligen i Motala för två år sen? Maria skrattar bubbligt som sockerdricka, om jag trodde att det var ett pinsamt ämne så tar jag fel. Hon säger:
– Jag såg honom när jag kom in första gången och blev blixtförälskad. Ja, jag blev bara jättekär i honom direkt sådär. Nu är vi gifta.
– Han var singel men jag var gift och var tvungen att skilja mig. Det blev konstigt. Och dramatiskt. Men så kan det hända bara, man vet aldrig i livet.
Så han flyttade till dig i Stockholm och det är ditt fel att han lämnade Motala?
– Ja, det är mitt fel, ha ha. Han ville inte bo kvar där och vara särbo, väldigt mycket jobb och lite personal var det också. Han kommer från Umeå och så hittar jag honom i Motala!
I din mammas hemstad dessutom, eller hur?
– Ja, han bodde nästan granne med min mamma.
Men nu jobbar han i Umeå, då måste han ju pendla ändå?
– Ja, han är konstintendent där till huvudstadsåret, men det är ju tillfälligt tack och lov. Så nu har vi två boenden i alla fall, ett i Stockholm och ett i Umeå, ha ha.
Det kanske låter lättvindigt, man kan förledas att tro det när man pratar med Maria Friberg, hon har det där sockerdricksbubblet i sig, en vänligt intresserad blick, men också eftertänksamhet. Och noll kulturell fisförnämhet. Man trivs i hennes sällskap, lika mycket som i hennes konst.
Men lättvindigt är det inte. Tvärtom, allt har ett djup och allt hänger ihop, uppväxten i hippiekollektiv, männen i kostym, döden, att våga satsa stort, Lunnevad, Bukowskis... och de stora gester som blivit hennes signum.
Häng med i Marias värld så får ni se.
Om uppväxten– Vi flyttade mycket när jag var barn. Innan vi kom till Östergötland bodde vi i kollektiv i Skåne, det var som ett musikkollektiv där Peps Persson fanns i kretsen. Jag upplevde det som en väldigt positiv tid, det var mycket framtidstro och "tillsammans". Och så var det mycket folk, man var aldrig ensam. Jag gillar inte riktigt att vara ensam.
Maria är känd för att diskutera manlighet och mansolller i sin konst. Det grundlades kanske i hippiekollektivet:
– Jag har tänkt på det senare, säger hon, det var inte så mycket barn i det där kollektivet, och min mamma är frisör så hon och hennes väninna har alltid kunnat jobba och tjäna pengar. De var borta på dagarna och jag var med männen som var kvar, de brukade leka med mig, hitta på saker.
– Ibland tänker jag att jag har ju bara fortsatt att leka, på nåt barnsligt sätt, att det inte är så stort skillnad mellan barn och vuxna. Vuxna är ju också både små och stora, fast de ser vuxna ut. Jag gillar den idén.
Om kostymmännen– Hela intresset för affärsmän kom via en man som berättade att han spelade de här rollerna, att det nästan var som en lek för honom, inte bara kostymen och portföljen, utan alltihop, familjen och sommarhuset.
– Från början tänkte jag att vi har väl ingenting med varann att göra, men då förstod jag att det inte var så stor skillnad på oss ändå, han lekte också.
– Affärsmännens lek är inte bara en rolig lek, det handlar ju om en massa pengar, makt, positioner, hur det går till i styrelserum, när man ville ha en deal, så kan man fördröja genom att gå på toaletten och sådär. Kalla det ett spel så blir det allvarligare.
Du har sagt att du inte är ironisk och inte kritisk, du vill undersöka mansrollen. Hur då?
– Ja, vill mer närma mig, jag vill inte ha den här tidigare feminismen där män är dumma och kvinnor är bra. Utan jag försöker överbrygga, vi måste göra det här tillsammans, det funkar inte att bara döma ut halva jordens befolkning.
Om starten– Vi flyttade till Vadstena i sjunde klass. Mamma är ju från Motala och ville tillbaks och på nåt sätt börja om i den där i den där lilla staden. Och det var ju bra där... Gymnasiet gick jag i Motala och sen läste jag konsthistoria i Göteborg. Då kände jag att jag ville hålla på själv med konst, jag kunde inte skriva så bra då, uppsats och så, det blev mer poesi, ha ha. Så jag sökte till Lunnevad och kom in.
Var det där på bild- och formlinjen du fann din väg?
– Ja, sen har jag inte tvekat, det är bara det här jag kan eller vill göra. Jag har aldrig haft några extrajobb eller så.
Ett foto av dig, "Still Lives III", såldes på Bukowskis för 421 000 kronor förra året.
– Ja, tyvärr får inte jag så mycket pengar av dem, ha ha. Men det är klart det är roligt. Och bra. En sådan försäljning stabiliserar min nivå och gör att jag säljer mer, samlarna blir bekräftade. Så det påverkar jättemycket.
Om konsthistoria
I Maria Fribergs storstilade verk finns ekon av de stora – manliga – genierna från konsthistorien. Hon tycker om Klein-blått, fast hon använder det till att skildra män, inte nakna kvinnor. Hon nämner Jackson Pollock (förgrundsgestalt inom action-målning) och många fler.
– Jag är intresserad av konsthistorien, jag ser inte mig själv som unik, utan ingående i en historia. Det är lite skönt, tryggt, att ingå i ett sammanhang. Jag tittar både bakåt och framåt.
– Jag tycker om de stora manliga gesterna, som "Karl XII:s likfärd" och sådär, sånt kan jag gilla, hi hi.
Om en storsatsning
– Konsten är inte alltid så uträknad, det kan vara en känsla, en bild jag får i huvudet. Det kommer det som kommer, man får acceptera och göra det som kommer upp, om man har råd. Det handlar om att släppa kontrollen. Man har ju inte koll på nånting, fast man tror det, det blir som det blir även om man planerar och har visioner. Både i livet och konsten.
Nya anslående serien "The painting series" som nu syns i Passagen är den där modellerna "simmar" i bläck ovanpå en stor glasskiva. Ett riktigt fällttåg som krävde: En konstintresserad glasmästare, tekniker som byggde en fem meter hög ställning hos glasfirman, en stark glasskiva på 3x6 meter, en pool under för att fånga upp 700 liter vätska, specialinköpt bläck i hinkar, ljussättare, regnmaskin, assistenter, en fotograf som knäpper precis när regissören Maria säger till. Ni hör: ytterst välpanerat. Och dyrt.
– Vi hällde ut bläck för 40 000 kronor på en dag, säger Maria. Jag stod under glasskivan och sa i walkie talkie till assistenterna ovanpå, "mer svart vid foten", då hällde de en hink bläck där, eller "mer ljust runt ansiktet", då hällde de en hink vatten där.
Ändå handlar det om att släppa kontrollen.
– Ja, allt rörde sig hela tiden, det gick inte att styra utan man fick passa på att knäppa, kanske en av 80 blev bra, perspektivet underifrån lösgör var man befinner sig. Det var med skräckblandad förtjusning jag gjorde alltihop, jag ville skapa en tyngdlös känsla Ingen visste hur det skulle bli.
Om döden– Jag är extremt rädd för döden, det har jag varit sen jag var fem år. Döden är lite närvarande överallt här, säger Maria och sveper med handen över fotona i konsthallen.
– Jag har alltid tänkt att det gäller att passa på. Jag har alltid känt så, det får fart på mig, jag ligger ju inte på latsidan precis.
Så dödsångesten driver dig?
– Ja, det gör att jag vågar satsa allt jag har på sådana stora projekt. Och att ta chansen, jag kan gå på gatan och tänka, ja men där sitter ju en jättebra man, precis en sån modell jag tänkt mig, då hugger jag direkt.
Om modellerna
– Jag kan gå och leta på stan som sagt. Andra är dansare eftersom de vet precis var de har sina kroppar. Barnen är ofta bekantas bekantas barn. På "Belonging", ett foto om konsumtion (som visats i Norrköping) är det min egen son som sitter på alla sina leksaker. Jag märker att det blir starka känslor kring barn och konsumtion.
Modellerna kan få ligga i kallt vatten, klättra i träd, sitta i kostym i snön.
– Ja, men jag ger dem bra betalt! skrattar Maria.
Om "Duration"
Den andra nya serien som också visas i Passagen är "Duration", stillsamma, vackra bilder där barn syns med mobil eller dator i gammaldags miljöer (bland annat Ljungs slott). "Duration" betyder "varaktighet", Maria nämner också ordet "tålamod".
– Ja, jag tänker, man måste ju ha tålamod. Med sig själv. Och andra.
FOTNOT: Maria Fribergs utställning "Between solitude and belonging" i Konsthallen Passagen pågår till 5 oktober. "Det är en utställning som man måste se", skrev Gunnar Lindqvist i sin recension i Corren 27/8. Läs den här på corren.se/kultur/konst.