Margareta Strömstedt: Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte

Som hemmafru och småbarnsmamma i 60-talsförort drömde Margareta Strömstedt om ett eget skrivande, en egen entrébiljett till kulturvärlden. Snart kom hon att få ett yrkesliv som barnbokskritiker i Dagens Nyheter och producent på TV2. Hon gjorde barnprogram och dokumentärfilmer om författare som Astrid Lindgren, Tove Jansson, Sara Lidman.

Eget skrivande blev det också. Förutom biografin över Astrid Lindgren en rad böcker med självbiografiskt inspirerade berättelser. Som ”Möten, minnen, dagboksblad” presenteras innehållet i hennes nya ”Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte” – en lång och smått spektakulär titel i stil med ”Natten innan de hängde Ruth Ellis”, memoaren från 2006.

Här finns en hel del mums för dem som har till uppgift att lyfta fram sånt i förhandsartiklar. Men den lilla boken får mina sympatier inte för författarens erfarenheter av sexuella trakasserier och övergrepp och annat som det är politiskt korrekt att redovisa ur ett kvinnoliv. Eller för hennes möten med berömdheter som Ingmar Bergman eller Aksel Sandemose. (Ett citat från honom har levererat boktiteln.)

Men här ryms så mycket annat, välskrivet och klokt, präglat av ett livs eftertänksamhet. Detta är en författare som kan konsten att skriva en god historia med knorr. Att det är henne obetaget att mytologisera händelser och personer – inklusive sig själv – får läsaren förstås vara medveten om.

Att den ”undergivet och inställsamt leende” Margareta växte upp i småländsk frikyrkomiljö har man förvisso kunnat läsa om förut. Men aldrig har hon tecknat så varma och kärleksfulla mansporträtt som av sin farfar och sin pappa August, stilig och omsvärmad pastor i missionsförsamlingen. De tävlar med Astrid Lindgrens bild av sin älskade far Samuel August.

Många års nära samvaro med Astrid Lindgren och hennes författarskap återspeglas även i den här boken. Bland annat får läsaren vara med om en bilfärd i tätt snöfall som gav en oförglömlig upplevelse av livets märkliga sammanträffanden och Astrid mumlande Setterlind-dikten ”Döden tänkte jag mig så”.

Astrid Lindgren avsentimentaliserade vårt förhållande till barn, konstaterar Margareta Strömstedt. Något hon själv givit sitt bidrag till. Kunskap har hon hämtat via barnpsykologer, pedagoger och hjärnforskare, men lika stor betydelse hade den vecka hon som 19-årig seminarist – hon skulle bli folkskollärare var det tänkt – tillbringade ensam med sin lillebror. Då kom den egna barndomen tillbaka.

Från denne lillebror, han som bara orkade bli 26 och alltsedan 6—7-årsåldern varit en upprorsande, härrör också ett mantra som Margareta Strömstedt menar att både barn och vuxna måste ta till sig: ”Jag tar stryket!”