Maria Friberg, Anne De Geer, Anna Gerdén, Maria Miesenberger, Esko Männikkö, Christer von Rosen, Ulrika Minami Wärmling: Människor
Passagen, Linköpings konsthall
Pågår till 9 augusti.
Ett fint urval av konstnärer har Passagen i sin utställning på temat "Människor". Spännande med olika åldersperspektiv och kombinationer av upplevelserna!
Här har vi Maria Friberg, som i tidigare utställningar återgivit fotografier och filmavsnitt av män. Män som i sina kostymklädda karriärer än flödat omkring i vatten, än skrapat sina fötter oroligt under maktens beslutsbord. Här har hon nu i "Still lives" gett dessa män vila i nya positioner. I en av bilderna ligger mannen på en pallisad av tillknypplat bilskrot, i en annan vilar han inne i ett raffinerat bildäck och i en tredje har han faktiskt fått vila i ett bibliotek med massor av böcker. Helt genialt utfört! Bättre försonande och eftertänksam uppföljning kan man inte förvänta sig i skildringen av dessa utsatta män.
Härifrån kan man kasta en blick på tre fotografier av den enda mannen i utställningen, Esko Männikkö - han som är känd för sina fotografier från den tungsinta ungkarlsvärlden i Finland. Här i den argentiskt-finländska naturalismen uppstår en intressant kollision med Fribergs beskrivning av männens upplevelsevärld.
Sedan har vi Ulrika Minami Wärmlings skickligt utförda målningar som, utifrån hennes tidigare skildringare av punkkulturen, nu har nu fördjupats i en Japan Gothic-tradition Det som här kommer till uttryck med starkt svärtade och stiliserade bilder, ur vilka skört dockliknande människor framträder. Även om det enligt konstnären handlar om "kulturkrockar" i vårt sätt att leva, så är jag mest fascinerad av de 1600- och 1700-talspastischer som hon lyckas åstadkomma med sitt skärpta ljusmåleri ur svärtan.
En ytterligare fördjupning i människors förhållande får vi med Maria Miesenbergers fotografier och skulpturer. Från de sköra bilderna på barn som spelar fotboll i en efterkrigsvärld leds vi till aluminiumskulpturer, som än krälar på golvet, än försöker gömma sig för all den utsatthet som man alltjämt kan drabbas av. Jag tycker mycket om denna känsliga kombination av foto och skulptur.
Med Anna Gerdéns fotosvit "Se genom mig" förflyttas vi till det kanske mest påtagliga i vår existentiella värld, nämligen lägenheten/boendet. Mitt i all vår välordnade trygghet (och estetik) så kan man faktiskt uppleva behovet av att komma ur den, om än krypande-sökande eller liggande på sängen för att drömma sig bort. Lite absurt, men nog så talande med snygga, stiliserade foton.
Sedan har vi denna koncentrerade fotoskönhet med Anne de Geers bilder. Hon har blivit allt skickligare genom åren med sitt traditionella fotohantverk. Här återger hon känsligt, hudnära bilder av kvinnors poser, kroppar och ansikten. Det är precis vad vi behöver för att förstå att vi måste vara rädda om oss människor. Och kanske framför allt att vara rädda om de kvinnor som står för överlevnaden.
Slutligen har vi "trollkarlen" Christer von Rosen, som i 80-åldern alltjämt kan vända vår utsatthet antingen till skratt eller till insikt. Visst hör hans gycklande hemma i denna utmärkta utställning på temat "Människor". I bilden om "Klot-Johan" säger han att vi alla i Swedensborgs anda ska kunna förvandlas till änglar om 3000 år.