När jag för några månader sedan försökte summera filmåret 2011 så skrev jag att det var ett år präglat av cynism och allvar. Jag hoppades att 2012 skulle bjuda på lite moteld, filmer om och med mänsklig värme. "Snön på Kilimanjaro" är precis vad jag efterfrågade. En film om två alldagliga personer, ett medelålders gift par, som fullkomligen osar värme och solidaritet ur varje por. De förlorar jobb och blir rånade men lyckas ändå bibehålla fattningen och inte se på världen som svart och vit. Styrkan att byta perspektiv hämtar de ur vetskapen om att de i det stora hela är lyckligt lottade med härlig lägenhet, barn och barnbarn. Visst skulle de kanske önska att barnen var lite mer tacksamma och att de äntligen kunde åka på drömsemester till Afrika men det är också allt.
Försvarar de svaga
"Snön på Kilimanjaro" är fransk diskbänksrealism blandat med livgivande feelgood-känsla. Regissören Robert Guédiguian, som bland annat gjort "Mari-Jo och hennes två älskare", verkar vilja bli en fransk modern motsvarighet till den amerikanska filmens mästare på medmänsklighet, Frank Capra. Båda två väljer att försvara de svaga och slår benhårt fast att lycka inte nödvändigtvis stavas pengar.
Passande inramning
Och precis som Capra regisserar Guédiguian utan stora filmiska åthävor. Det är precis som det ska vara i en film av detta slag eftersom det är människorna som står i centrum, inte regissörens egen estetiska fäbless. Tillsammans med sina duktiga skådespelare ger Guédiguian den här lilla fina berättelsen en passande inramning.