Språkspalten fick en intressant fråga av Willy Mistrén. Så här skriver han: "Jag har funderat på ett gammalt uttryck som framför allt min farmor använde: "Det kom en karl å ett fruntimmer å e mänske', min fundering är vad "e mänske" är, som inte passar in varken som karl eller fruntimmer? Öschötska är det i alla fall, och farmor stammade från Mjölby men bodde största delen av sitt liv i Linköping."
Ordet människa kan ibland både skrivas och uttalas mänska, men det innebär ju ingen förändring i betydelsen. Människa är ett ord som bär på många nyanser. Vid sidan av den mest uppenbara syftningen på människan som art finns flera andra, varav en del pekar i olika riktningar. Ofta finns ett underförstått positivt värde i ord som mänsklig exempelvis. Om någon sägs vara en stor människa tänker man vanligtvis på inre kvaliteter.
Å andra sidan finns uttryck som tar fasta på bristfälligheter hos någon: man är inte mer än människa, kan man säga.
Språkligt härstammar ordet människa från man, vilket tidigt också kom att beteckna en person av manligt kön. Faktum är att när ordet människa lånades in till svenskan under medeltiden fanns redan ett ord mänska - ett substantiv med betydelsen godhet, mildhet, i sin tur bildat till adjektivet mänsker (god, givmild).
Om nu detta har något med vårt inledande mänske att göra vet jag inte. Men det vore intressant att få veta om Språkspaltens läsare känner igen mänske så som Willy Mistrén beskriver det.
Apropå förra veckans spalt om tendensen att formulera sig att man jobbar som läkare i stället för att man är läkare, skriver en distriktsläkare från Nybro utanför Kalmar att han känner igen diskussionen från kåren. Hans förklaring tangerar det jag skrev. Han menar att det handlar om en värdeförskjutning där man tydligare skiljer på yrkesrollen och privatpersonen. Läkare är inte ett kall, utan ett yrke.