Det förblir en tolkningsfråga och intressant spänning i dessa motpoler. Man skulle också kunna säga att här är det mannen som dissekeras, med den förlängningen att fenomenet som granskas och analyseras slängs ut till allmän beskådan, utan hänsyn till god smak eller kultur.
Texten skrevs i slutet av 1960-talet i New York; en tid och en rörelse av uppgörelse, förändring, frihet och kreativitet. Den blev så småningom infångad och passiviserad av droger och kommersiella krafter. Även Valerie Solanas själv gick under. Men i detta sammanhang är verket viktigare än upphovspersonen.
Solanas text är ensidig, kategorisk, agitatorisk och banal. Men den är fortfarande het, det brinner ännu där den har gått fram. Reaktionerna runt Turteaterns uppsättning i Kärrtorp, Stockholm, har varit många. Och många av de manliga upprörda rösterna har också varit precis så primitiva, självuppfyllda och enögda som texten målar upp män att vara.
Det finns fortfarande ett fog för denna text, det finns fortfarande ett problem, det finns en anledning att texten sätts upp på en teaterscen i Sverige 2012. Tyvärr, får man väl säga. Världen har inte blivit bättre sedan 1967. Mansdominerande aktiviteter som krig, auktoritär maktutövning, ekonomisk spekulation, korruption, exploatering av naturresurser och människor, har inte avtagit.
Udden i SCUM riktas också mot sådant. Manifestet handlar om att förändra världen, radikalt. Upphäva hierarkier, förändra ekonomin, låta andra värden som kärlek och gemenskap styra.
Kanske är vi idag lite mer klarsynta, inte lika naiva och romantiskt anarkistiska som i det sena 60-talet. Därför berörs jag inte känslomässigt av text och teater. Jag känner igen och kan förutse och hålla med. Även bli lite matt och mätt på överdrifter, ordkaskader, hetsiga utbrott och vulgära bilder. Stundtals är det uppfriskande, stundtals rätt så trist.
Men det är inte det som är poängen. Detta är inte teater som konst, som estetisk form och upplevelse. Detta är teater som aktion, som handling - också det i 60-talets anda. När den otroligt energiska och dynamiska Andrea Edwards, i slutet hänsynslöst och självklart tar gatan i besittning så växer trovärdigheten. Spelet landar i den karga, östgötska verkligheten. Här behövs inte "Deus ex Machina". Skådespelerskan är uppenbarligen den "jävla kommunistfitta" som den uppretade mannen skriker.