NY FILM
CC
Harrys döttrar
Regi & manus: Richard Hobert
I rollerna: Lena Endre, Amanda Ooms, Iwar Wiklander, Jörgen Langhelle, Peter Gardiner
Filmstaden i Linköping
Richard Hobert är en omstridd regissör. Förutom "Glädjekällan" har få av hans filmer nått några högre betyg. Hans förra, "Tre solar", enade hela kritikerkåren runt epitetet "Årets sämsta film".
Någon har sagt att denne man egentligen inte vet hur man gör film, men så illa är det inte. Ett par tre av hans filmer är sevärda, och efter den förra kan det i alla fall bara gå uppåt.
Nu handlar det om två systrar i begynnande medelålder. Båda har ganska färska förhållanden och inga barn. Som av en trollformel blir de gravida samtidigt. Men den enas barn dör vid förlossningen . . .
Det är upplagt för ett tätt psykologiskt drama à la Bergman eller kanske Norén. Men Hobert är inte på den nivån och "Harrys döttrar" pendlar mellan scener som griper djupt och andra med alltför stor lättviktighet. Plötsligt kan det bli ett djupdykande i barndomsupplevelser (kan det ha varit incest?) eller i förmodad otrohet. Sinnessjukdomen verkar stå och stampa i farstun. Det blir en del blindspår på vägen.
Lena Endre och Amanda Ooms gör vad de kan av det kantiga manuset och förmodade bristfälliga regin. Särskilt Ooms imponerar med sin rollfigur som hela tiden ligger på gränsen till sammanbrott. Likaså Iwar Wiklander som den förstående pappan spelar fint medan Peter Gardiner och Jörgen Langhelle som systrarnas män blir för konturlösa.
Musiken av Zbigniew Preisner förlåter mycket. Richard Hobert fick dennes tillstånd att använda redan befintlig musik, ett mycket gott val.
Men det räcker inte. Hobert tycks ju ha en ådra för att få med landets skickliga skådespelare (säkert inte bara beroende på giftermålet med Endre) i sina projekt. Gör något mer av det nästa gång.