De ligger där på golvet som lysande blickfång, Anneli Lindbergs maneter, och bruset från forsen ger en naturlig ljudkuliss.
Dessa objekt i sin rikt utstofferade skepnad utgör vårsalongens självklara mittpunkt i en synnerligen välhängd utställning med flera av våra tongivande konstnärer representerade. Bland dem Thomas Edetun som dominerar väggutrymmet med en porträttserie av diskutabel art.
Det är emellertid Peter Öhrnell som väcker flest frågor med sitt måleri, präglat av en kamp mellan det geometriskt strukturella och det spontana färgflödet. Här finns ingen segrare i en strid som utmanar mörkret. Konflikten utgör i sig förutsättningen för den självutgivande konstnärens engagemang, där konstruktivismen förgäves tycks kämpa mot ett personligt koloristiskt utspel.
Men för att återgå till Edetun och hans persongalleri, så förvånar förfarandet i porträttmåleriet. Platta, frysta fysionomier och stela stereotyper, säkerligen medvetet utförda i detta maner, dessutom årtalsnoterade, årets porträtt 1957 respektive 1981 och 2008. Det är bara "Candyman" som blixtrar till, kanske en maskerad självbespegling?
Han visar också ett landskap, en miniatyrmålning betitlad, "Old English", en blinkning åt Constable, tror jag.
Driven tecknare är Claes Fallgren som imponerar stort i en genreinfluerad motivkrets, där självporträtten ger en bild av konstnärens kluvna personlighet, människa och vilddjur. I ett nyinrett annex placeras teckningarna i idealisk miljö, präglad av intimitet och närhet, en miljö som accentuerar den illusionslöshet motiven förmedlar.
Ann-Charlotte Nordström arbetar i en speciell teknik med sin papperskonst, svårtillgänglig men emotionellt laddad trots det superenkla utförandet. Materialet är vitt papper av särskild kvalitet, som behandlas i vattenbad före utformningen, vilken kan variera från övertydliga "fallgropar" till de mest svårtolkade bearbetningar, stundom i lager på lager och hopfogade med sytråd. En omständlig procedur trots enkelheten i de enskilda metoderna.
Slutligen återkommer jag till Anneli Lindbergs, vars cirkulära objekt fascinerar. Liksom sin kvinnliga medutställare har hon textilt förflutet och ägnar sig nu helt åt handarbete utan maskinell assistans. Hon behandlar materialen utan formell vördnad, experimenterar och leker fram former och strukturer. Att kalla de runda objekten för maneter faller sig naturligt. De är gjorda i papper och florväv, lekfullt dekorerade med dragkedjor, knappar och paljetter som illustrerar vattenglittret. Bra jobbat, som det numera heter.