Det ringde en afton på vår fasta hemtelefon och konstigt nog var det varken en försäljare eller välgörenhetsorganisation. Jag var ensam hemma, till och med Rufus har varit på hundpensionat i veckan eftersom tiden inte räckt till, och allt varit nu, nu, nu. Det var ett Linköpingsnummer, såg jag.
"Hej Åsa, det är Anna Nordensten", sa en röst. En röst från förr. Tusen dörrar slogs upp. Anna är 91 år nu och mammas kära gamla vän från Boxholm. Nu hade Anna rensat hemma och hittat brev som mamma skrev till henne, sedan vi flyttat från Boxholm. Ville jag ha dem? Ja! flämtade jag med hela mitt inre i gungning.
"Hon skriver om dig", sa Anna.
Några dar senare kom två välbevarade brev i posten. Fint Lessebopapper, frimärke på 30 öre – och så min mamma tecknarens vackra, runda, svårlästa handstil som jag och mina bröder hade såna problem att tyda när vi var barn. Åh, den handstilen...
Så många minnen forsade fram, sångerna hon alltid sjöng, skillingtrycken och folkvisorna. Så många historier och sagor. Så mycket vånda som stod som en grå sky omkring henne då hon fått illustrationsuppdrag från förlagen i Stockholm och inte kunde komma igång där i sitt ritrum på andra våningen i villan. Gud vad jag känner igen mig, gud vad jag fortfarande saknar henne, så medelålders jag är och så gammal hon fick bli (92).
Darrande vecklade jag upp de fina breven, tänk bara som de ansträngde sig förr, och att det finns bevarat. Men, tänk om hon blottar något om sig själv eller hennes liv med pappa som jag inte vill veta. Det kändes som att tjuvlyssna, lika lockande som fel.
Jag behövde inte vara orolig. Det var rara brev unga mammor emellan utan svarta hemligheter. Mamma gratulerar Anna som just fått sitt tredje barn, "den lilla nya ungen", kallar hon henne. Mamma var inte den sentimentala typen. Hon skriver "Åsa är väldigt intresserad av henne må du tro. Jag fick berätta allt Du talat om. Sen satt sig Åsa ner och ritade en tavla till babyn".
Gjorde jag? Jag är drygt 4 år ser jag på brevets datering, och jag har inget som helst minne, får inte upp någon bild. Det känns otäckt. Satt jag kanske på mattan i mammas ritrum, det minns jag att jag brukade göra. Men mitt babyintresse, nej, helt borta.
I nästa brev tackar mamma för senast, vi har varit och hälsat på familjen Nordensten i Boxholm en februarihelg. Mamma skriver om hur vi alla åkt skidor i "Himlaspöret", och nu minns jag! Mina storabröder Mats och Sten som susar som gudar nerför den enorma backen, ja, fjällen i Boxholm var höga på den tiden, det minns jag bestämt, och hur jag själv (knappt 5 år ser jag av dateringen 3 mars 1959) också klarar att kajka på egna skidor. Jag minns lovikavantarna fulla med snöklumpar, lukterna, solen över snön och den enorma glädjen. Allt är ljust och roligt och tillsammans.
Den dörren ska jag låta stå öppen så länge jag lever.