Om man vill kommunicera får man berätta på ett språk som andra kan ta till sig. Man måste ge detaljer som man själv sett dem men som andra kan se på med andra förtecken. Då uppstår ett växelspel mellan bild och betraktare. Det kan kallas det goda samtalets dialektik, och jag ser det som en ledstjärna i Björn Svensks bildskapande.
Björn Svensk visar ett drygt tjugotal målningar. Det är en serie laddade ögonblick där känslor får de statiska motiven att vibrera. Hans stillsamma bilder gestaltar därigenom skeenden snarare än de avbildar objekt. Motiven är hus, bilar och natur. Man ser hur byggnaderna har samlat på sig erfarenheter, det sitter i väggarna.
Jag har följt Björn Svensk och hans konst nära genom åren. Han är en mycket skicklig tecknare. Teckningarna är ofta laddade av rörelse genom drastiska bildvinklar och djärva beskärningar. Han arbetar realistiskt och tydligt föreställande och tittar på döda föremål så intensivt att blicken ger dem liv.
Det är som om det intensiva betraktandet drar bort en hinna från föremålen. Därigenom får de sina "vanliga" egenskaper förtydligade samtidigt som de blir bärare av mänskliga känslor, som saknad och vemod. Men i Björn Svensks fall också respekt och längtan.
Några bär en förväntan, som den som visar en tom scen med ett rockabillybands instrument. Scenen är från Kisa. Det är som om musiken ligger och väntar, lagrad i instrumenten. Ochden symboliska effekten blir även här en kärleksfull längtan.
Den sorts realism som Björn Svensk jobbar med i sina målningar är på ett sätt saklig. Men det är en känslans saklighet. Man talar ibland om magisk realism. Och magin består i att föremålen tar upp underliggande känslostråk till ytan.
Han visar också några målningar med bilar som en viktig del av motivet. Det är ett slags bilporträtt med tyngdpunkten lagd på personlighet och den attityd de gamla amerikanska vägkryssarna utstrålar. Bilarna är inskrivna i en bred målad ram. Ofta finns en text inskriven, liksom för att visa att bilden och orden är två sidor av samma sak.
De här målningarna visar att de mest sakligt "objektiva" föremålsavbildningarna är totalt subjektiva och personliga. Så blir det när en konstnär som Björn Svensk har hittat sitt språk.
Bo Borg