Maktspel med nya förtecken

Hon med sin elegans och sensuella grace. Han med sin intensitet, pojkaktiga charm – och en blottad bringa som tål att exponeras. Vilket kärlekspar! Det är bara det att hon – Léa, snart 50 – uppges vara dubbelt som gammal som han.

Åldersskillnaden är inte visuellt uppenbar när nu Lena Endre och Hamad Khemiri står på Dramatens stora scen som dessa båda vackra barn av la belle époque.

På 1920-talet när Colette skrev sin roman ”Chéri” (autofiktion är ingen ny uppfinning!) ansågs den dock provocerande. Då och långt in i vår tid har ju normen varit äldre man – ung kvinna.

Lika upprörande var kontrahenternas andra nära relation: han, älsklingen, togs om hand av Léa när han åttaårig övergavs av sin mor.

Det är kokotternas guldålder – inte utan likheter med vår njutningslysta tid. Som lyxprostituerade har de förskaffat sig ansenliga förmögenheter och omger sig med den ”fina” världens attribut.

Uppsättningen bär Jenny Andreassons tydliga signatur. Tidigare har hon bl a varit konstnärlig ledare för det s k Spetsprojektet och regisserat Alfhild Agrells ”Räddad” och Ulla Isakssons ”Nära livet” för Östgötateatern.

Maktspelet mellan könen ges alltså nya och delvis ironiska förtecken med hjälp av den avdammade Colette. Hennes självständiga kvinnor hävdar sin frihet på alla områden, inklusive de känslomässiga.

Lena Endres Léa uppträder till en början som förmanande morsa och Khemiris Chéri som bortskämd pojkspoling. Tonen skärps när hon förkunnar ”Du är min skapelse” och retsamt pendlar med foten, som en kobra med vaggande huvud inför sitt byte.

Chéri är, som Léa säger, ett litet nöje som hennes förmögenhet tillåter. Men hos Colette handlar det också om att kärlek och pengar trots allt inte är samma sak. Samt om det ofrånkomliga skiljetecknet: åldrandet.

När Chéri gifter sig med den 19-åriga oskulden Edmée (Nina Zanjani) prövas Léas oberoendedrift. Hon består provet, och så blir den här melankoliska komedin – och Lena Endres gestaltning -- en hyllning till den medelålders kvinnans sinnlighet och erfarenhet, mognad och styrka.

Endre och Khemiri bjuder på strålande skådespeleri, laddar sina rollkaraktärer med lustfyllt och manipulativt samspel. Jenny Andreassons regi nekar sig heller inte nöjet att ta ut svängarna. Khemiri får bokstavligen klättra på väggarna, och ibland blir det slagsmål. Och i kokotternas salong levererar Malin Ek, Lotta Tejle, Lil Terselius och Hulda Lind-Jóhannsdóttir giftiga miniatyrstudier i kvinnosolidaritet.

Liksom för Françoise Sagans ”Slott i Sverige” (på Dramaten 2010) samarbetar Jenny Andreasson nu med Marika Feinsilber som låter scenbilden bli en förlängning av Dramatens guldglänsande jugenddekor. I de stora väggspeglarna återges emellanåt svart-vita närbilder. Filminslag har nästan blivit scenografikonvention – här tillför de faktiskt något.

Feinsilbers kostymer är ett ögonfägnadskapitel för sig, i läckert återhållen färgskala: elfenben, sand, svart.

Samt ljusgrått. Som i Rikard Wolffs kostym när han, den bedagade älskaren som inte hade råd med Léa, i en förtjusande scen vänskapligt sitter bredvid henne och broderar.