Min förvåning över denna disparata utställning, med flyktiga naturvyer från Provence och jordnära smidesarbeten från Östergötland, får sin förklaring i att de båda konstnärerna är syskon. Och att de dessutom har fått sitt konstnärliga ursprung från sin far, konstnären Tage Nilsson, som studerade för bland andra Isaac Grünewald på 40-talet.
Men det som också förvånar mig är att Katarina Ekstrand, som gjort sig känd som konstpedagog med rikt varierade uttryck, här har valt att ställa ut 55 bilder, i huvudsak akvareller, med vaga bilduttryck som i huvudsak handlar om en hyllning till Provence och dess naturmiljöer. Det okritiska urvalet blir ganska lamt, och känns dessutom i vissa bildarrangemang som lite patetiskt-romantiskt sökande. Detta även om jag tar hänsyn de besvärande reflexerna i glaset, som här strålar in från galleriets helglasfönster.
Visst finns det sökande och uttryck i den cezannska andan, exempelvis i tre vyer från byn och i den klassiska ”Berget S:t Victoire”, men det förtas av mycket annat som med sina naturvyer och växtdekorationer inte känns övertygande som personligt inkännande målningar.
Pablo von Eckardstein är desto mera övertygande i sina varierade järnsmidesarbeten.
Fint, koncentrerat vindlar här hans ”Det gyllene axet”, liksom hans spretande ”Golvljusstake”.
Dramatiskt kröks hans väsen med ett ansikte, och som en guldkalk från det förflutna tronar hans dopfunt. Något extra är därutöver den lite trötta asiatiske ”Vägvisaren” i koppar och järn – och framför allt hans spännande ”Fossil”, som med sitt skickliga smidesarbete sträcker sig mäktigt ut i utställningslokalen.
Det kan inte hjälpas, men från den här utställningen visar Pablo på de mest spännande uttrycken med sina mångsidiga skaparimpulser och smidesskicklighet. Men jag förmodar att Katarina har kunnat visa på flera spännande motiv och måleriska uttryck, även om hon inte gjorde det just här.