Mäktigt romanbygge hedras med Övralidspriset

– Vänta, jag ska bara hälla upp kaffe och lägga in en snus, svarar Lars Andersson och lägger ifrån sig mobilen.

Det är bråda dagar. Lördagen den 6 juli tar författaren emot Övralidspriset. Kerstin Ekman har skrivit högtidstalet och själv ska han tala om Verner von Heidenstam.

Och i helgen som kommer ska han gifta sig med Kari, mamma till parets två barn.

– Jag tänker gå raka vägen till banken med prispengarna och amortera av på lånet till sommarstugan. Där väntar bröllopsfesten, säger han

Lars Andersson får Övralidspriset med motiveringen ”stor berättare och poet på prosa, hemma i världen och i Värmland”.

Det är ingen djärv gissning att juryn fastnat för Lars Anderssons mäktiga romanbygge i två delar, som inleddes med ”Ljus från ingenstans” (2008). En kollektivroman om sju generationer bönder som lever och arbetar i byn Hedås vid Klarälven.

– ”Ljus från ingenstans” var tänkt som en liten prolog, men när jag hittat tillräckligt mycket fakta om skogsbönderna började de liksom kräva sin plats i berättelsen och jag fick ladda på med mitt ”kreativa minne”. Det blev till sist en hel bok, förklarar han.

Lars Andersson lade ner dagar, månader och år på släktforskning för att via dokumenten kunna följa personernas förflyttningar i de värmländska skogarna.

– Jag blev nästan för begeistrad i forskningsresultaten. Ska ett romanbygge på 1 000 sidor fungera måste det finnas en balans mellan forskning det vanliga hitte-på’t. Men det tycker jag nog att det blev till slut.

Förra året kom den fristående fortsättningen ”De levandes land”, som prisats inte minst för sina språkliga kvalitéer. Den nya delen kretsar mycket kring de fem döttrarna på gården Nolkul och kan läsas som en fortsättning på ”Ljus från ingenstans”.

– Jag är väldigt nöjd med att ha rott projektet iland. Men nu vill jag aldrig mer ägna mig åt släktforskning, morrar han.

Varför det finns en så stark berättartradition i Värmland är han lite osäker på. Han drar sig till minnes en förklaring som Göran Tunström levererade.

– Göran förklarade det med att det var så pass nära mellan övreståndsmiljöerna och böndernas och arbetsvandrarnas Värmland. Det florerade en sorts berättarkultur i köket på herrgårdarna, där historierna drog i väg åt alla håll.

Det låter lite som Downtown Abbey…

– Ja, (skratt), men med den viktiga skillnaden att det inte fanns så stora avstånd mellan över- och underklass, men väl en blandzon där det utvecklades repliker.

Men Tunströms tes förklarar inte varför berättartraditionen är så stark än i dag.

– Jo, men nu har det där blivit ett självuppfyllande profetia. Det finns en verbal glädje i Värmland, en vilja att vrida och vända på saker och ting och hitta nya, roliga infallsvinklar.

"Lite övermäktigt"

Författare som Tunström, Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding känns alltid närvarande. Är de dina inspiratörer eller sitter de på din axel och nagelfar vartenda ord du skriver?

– Det värmländska kan förstås bli lite övermäktigt ibland. Men jag tycker otroligt mycket om författarna du nämner och känner inget behov av fader- eller modermord. Familjen såg nyligen Västanå teaters uppsättning av Nils Holgersson. Lysande, precis som det brukar vara i berättarladan i Sunne. Dessutom med en stark nu-känsla.

Varför slår inte Verner von Heidenstams verk an liknande strängar hos östgötarna?

– Det kanske finns en stramhet hos Heidenstam som inte gör honom lika lätt att dra ut på dansbanan. Men å andra sidan finns det stramhet hos Selma också.

– När jag på 70-talet studerade medicin i Linköping retade jag mig på statyn på Stora Torget. 'Folke Filbyter, vad är det för jävla namn?' tänkte jag och ingen jag frågade visste att det kom från en roman av Heidenstam. Så han blir kanske aldrig ett namn på allas läppar.

Vad tycker du själv om Heidenstam?

– Han är en otroligt fascinerande författare. Den senare lyriken har jag alltid tyckt om. Men det är egentligen först nu jag upptäcker hans prosa. Han är nyskapande och överraskande i sina vändningar. Min känsla är att Heidenstam har betytt mycket för 30-talets arbetarförfattare. Det är synd att han stängts in i det nationalmonumentala, den här glasburen.

Vilken av hans romaner talar till dig mest i dag?

– I mitt tal i eftermiddag kommer jag mest att uppehålla mig kring ”Karolinerna”. Men den roman som jag tycker är det stora mästerverket är ”Heliga Birgittas pilgrimsfärd”. Det är verkligen synd att han släpper prosan redan i 50-årsåldern.

Och vad skriver du själv på just nu?

– Till våren kommer det en liten berättelse om en udda 1800-talsspelman i Finnskogarna. Lomjans-Guten kallades han och det går många historier om honom. En orolig själ, fattig som en kyrkråtta, men också nyskapande. Spännande, helt enkelt.