BOK
Magnus Dahlström
Psykodrama
Albert Bonniers förlag
När två människor varken vågar tala rent ut med eller lyssna inkännande på varandra, hamnar de gärna i en krigssituation som i Magnus Dahlströms nya roman ”Psykodrama”. Med vilken han avslutar den fristående, stringent logiska och konsekvent genomförda romantrilogin som inleddes med ”Spådom” (2011) och ”Sken” (2012).
All energi går åt till att förstå vad motparten egentligen säger. Sådan dialog brukar sällan vara konstruktiv.
”Psykodrama” utspelar sig i princip i ett enda, slutet rum. En terapeut/psykolog tar emot en kvinnlig patient med extrema minnesluckor, akut förträngning, möjligen personlighetsklyvning efter ett trauma. Hennes hus har brunnit upp, med maken och eventuellt även två barn i.
Det mesta är dock höljt i sådant dunkel att man i likhet med terapeuten börjar undra om hon är ett traumatiserat offer eller en manipulativ mordbrännare.
”Psykodrama” är ett sällsynt gungfly till roman. Inledningsvis lockas läsaren att tro att terapeuten, romanens skenbart objektiva berättarjag, representerar verkligheten. Vidare vaggas man in i fiktionens trygghet genom hans mänskliga svaghet att tidvis förlora sig i andra tankar inför den motsägelsefulla, motsträviga och rent lögnaktiga patienten. Så försjunker han återkommande i utförliga funderingar över rengöringsstrategier av rummets vita heltäckningsmatta.
Dessa avsnitt är dock lika lysande komiska som sällsynta. Gradvis, mycket effektivt drar Magnus Dahlström åt tumskruvarna. Terapeutens fåfänga försök att upprätta kontakt med den gäckande kvinnan paras med hans egna alltmer skruvade tankar, självreflektioner, mardrömmar. Vem ska man tro på?
”Psykodrama” kan läsas som ett absurt maktspel med enbart förlorare, eller som en satir över terapins raffinerade men potentiellt självdestruktiva mekanismer.
Själv fängslas jag mest av ”Psykodrama” som en roman om den största av universums gåtor. Vårt medvetande. Det förbluffande faktum att vi vaknar upp varje morgon och vet, eller snarast tror oss veta, att jag just är ”jag”. Med knivskarp stil och precis lyhördhet visar Dahlström hur obönhörligt skör, rentav illusorisk vår identitet är.
Trilogins två första delar har delvis tolkats som en viktig samtidsskildring av ett präktigt hycklande, förment jämlikt Sverige där män är maktfullkomliga karriärister och kvinnor underbetalda och överutnyttjade.
I trilogins lysande avslutande del borrar sig Magnus Dahlström djupare ned i den svenska myllan. Och skildrar mästerligt en dialog som aldrig kommer till stånd i ett klaustrofobiskt rum där vi alla förr eller senare kommer att hamna.
Ungefär sex fot under marken.