Sista tiden har jag frossat i Monica Zetterlunds 60-talsrepertoar: "Monicas vals", "Att angöra en brygga", "När min vän" och så vidare. Det är förstås filmen ”Monica Z”, som inte vill släppa taget om mig.
En bra film brukar ha ett bra soundtrack och ”Monica Z” är inget undantag. Musiken ger verkligen mersmak, snyggt uppdaterad av arrangören/pianisten Peter Nordahl.
Porträttlika Edda Magnason i huvudrollen är rena dynamiten. Hon har karisma, driv och en finfin sångröst. Hon sjunger nära originalet, men diktionen och fraseringen är hennes egna. Hon är oförvägen och självupptagen. Ständigt uppvaktad av karlarna. Drömmer om att få sjunga jazz i New York, och är livrädd för att fastna som växeltelefonist i värmländska Hagfors.
Stort utrymme ges konflikten med hennes far. Pappan var själv musiker och hade väldigt bestämda uppfattningar om hur jazz skulle låta. Kjell Bergqvist är gripande som den sorgtyngda pappan som inte förstår dotterns ambitioner. Han drar fram hennes brister som mamma. Monica blev folkkär men fick hon någonsin pappans fulla godkännande? Kanske börjar hennes scenskräck och alkoholberoende här?
Filmen är en skön tidsresa tillbaka till 60-talet. En fröjd för alla oss som bländas av läckra kläder, frisyrer, inredningsdetaljer, instrument och bilar. Manusförfattaren Peter Birro och regissören Per Fly låter handlingen utspelas under ett par år, trots att den egentligen behandlar hela 60-talet. Det gör filmen mer öppen och mindre redovisande – och det är förstås bara bra. Den tidens kulturkändisar finns med i periferin. Kul! Men jag retar mig på att Tage Danielsson, som betydde så mycket för Monica, får så litet utrymme i filmen.
Denna myllrande, kärleksfulla film om framgångens sötma och pris får inte missas. En nyckelscen är när en kaxig Monica på en klubb i New York ”sjunger upp” för Ella Fitzgerald. Ella fnyser. Vad vet en ung svensk tjej om att längta till New Orleans? ”Sjung i stället om det du har upplevt”, uppmanar jazzdrottningen. Mötet leder på sikt till att Monica börjar sjunga jazz på svenska.
Vi skriver 1961. Vännen Beppe Wolgers gör en svensk text till Nat King Cole-hiten ”Walking my baby back home” och Georg Riedel arrangerar. ”Sakta vi gå genom stan” blir ett slags riktmärke för hur en Monica Z-sång skulle låta. Mer än 50 år senare, håller låten för upprepade lyssningar, både i original och i Edda Magnasons varliga tolkning.