NY FILM
CCC
Berättelsen om Narnia: Häxan och lejonet
Manus och regi: Mark Johnson, Andrew Adamson
I rollerna: Georgie Henley, William Moseley, Skandar Keynes, Anna Popplewell, Tilda Swinton
Filmstaden i Linköping, Royal i Motala, Sagabiografen i Mjölby
När producenterna började skriva manus till filmatiseringen av CS Lewis bok "Häxan och lejonet" ställdes de inför samma svårigheter som man alltid gör då man bestämt sig för att göra film av litteratur.
Den här gången tyckte de sig ha kommit på lösningen och tänkte "vi gör inte en film av boken -- vi gör en film av våra fantasibilder av boken", och så kom man förbi den problematiken . . .
Huruvida de har lyckats eller inte beror nog på vilken relation tittaren har haft till böckerna. Och med risk för att låta en aning fördomsfull vill jag påstå att skildringen säkert sett annorlunda ut om inte produktionsteamet främst bestått av män. Nu handlar filmen mycket om storslagenhet och tekniska effekter.
De fyra syskonen Lucy, Edmund, Susan och Peter skickas från andra världskrigets London ut på landet, till en mystisk professor och hans stora hus. Under en kurragömmalek dyker lilla Lucy in i en stor garderob med ett djup utan slut, och trillar rakt in i en ny värld -- Narnia.
För en naiv och nyfiken tioåring ter sig Narnia som en helt ofarlig värld. När Lucy (Georgie Henley) stöter på faunen Mr Tumnus (James McAvoy) blir de genast vänner och kemin som uppstår mellan de båda karaktärerna är helt strålande.
Under det tredje besöket är hela syskonskaran med. Äventyret tar sin början då Edmund tas till fånga av den vita häxan Jadis, skickligt spelad av Tilda Swinton. Hon är ondskan personifierad och vill förgöra allt det goda inklusive deras ledare -- lejonet Aslan. En profetia talar om att barnen har kommit för att göra Narnia fritt från häxans skräckvälde.
Den hittills sagoliknande berättelsen förvandlas nu till en actionfylld jakt efter Edmund och en kamp om att rädda det goda från det onda. Osökt går tankarna till Peter Jacksons "Sagan om ringen". Författarna CS Lewis och JRR Tolkien var vänner och påstås ha lånat idéer från varandra. Det faktum att historien är filmad på Nya Zeeland gör inte parallellerna färre. Det som däremot skiljer dem åt är att Lewis var troende och att hans Narnia-böcker tolkats som en kristen allegori.
Hisnande miljöer, pratande vargar och bävrar är genialiskt utförda och bitvis mycket mer trovärdiga än skådespelarna bakom Peter och Susan, som framstår som smått töntiga -- till och med så sockersöta att de riskerar att minska identifikationen för en jämnårig publik.
I boken beskrivs det stora slaget kortfattat men på filmduken får det en halvtimmes utrymme. Inte alls lika blodigt som i "Sagan om ringen", men ändå våldsamt värre. Och det blir svårt att ta barnen på allvar när de utrustas med stridskläder som de knappt orkar bära.
Resultatet blir en med-ryckande berättelse som nog framför allt passar barn i nedre tonåren (filmen är tillåten från 11 år) och vuxna, men inte åldrarna där-emellan. Gillar man filmerna om JRR Tolkiens böcker eller Harry Potter finns risk för besvikelse, där är magin och fantasin betydligt starkare.