Operan bärs av ett lyriskt tonläge och ett poetiskt uttryck som hämtat inspiration och förebild i den isländska poetiska Eddan. Samtidigt knyter den an till kvinnliga erfarenheter, sällan skildrade på en operascen.
En opera bör förstås kunna stå för sig själv; i ögonblicket på scenen. Men här blir upplevelsen rikare om man innan har tagit del av handling, motiv och själva librettotexten. Den laddade dikten; versens rytm och ordens nyanser kan inte alltid nå fram i en sjungen musikalisk gestaltning.
Anslaget öppnar omedelbart upp ett sceniskt rum som är avskalat och stiliserat. Milda gråtonade färger och en diskret fond gör att rollgestalter och musiker på scenen lyfts fram, blir tydliga. Visuellt fångas man också av instrument som harpa, slagverk och teorb (luta med långa bassträngar).
Den övriga orkestern (stråk, flöjt, klarinett, horn och trumpet) sitter på motsatt sida om scenrummets mitt. Klangen blir på så sätt effektfullt utspridd och rumsligt omvärvande sången och skeendet.
Med de ovanliga instrumenten blir det en mjuk och lite mystiskt ton och karaktär. Akustiken är dämpad, musiken nära. Samtidigt varierar stilen och uttrycket mycket. Ibland är orkestern en illustrerande ljudvärld med kacklande gäss. Stundom är den dramatiskt bullrande och pådrivande, men allra mest är den lyriskt vemodig och stilla.
Tyvärr var Hanna Wåhlin i rollen Jorun alltför förkyld för att kunna sjunga. Detta löstes genom att inhoppande Henriikka Gröndahl sjöng, stående vid sidan, och Hanna Wåhlin agerade sin roll mimande.
Detta fungerade bra musikaliskt. Gröndahl hade imponerande kontroll på det krävande tonspråket. Sceniskt fick det dock effekten att Jorun blev en mindre närvarande och mer diffus gestalt.
Monica Danielson var en stark och övertygande jordemor. Hennes text gick också fram väl. Johanna Rudström briljerade med flera skilda roller. Som den mytiska Gudrun var hon kanske lite yvig, men i stort var det fina tolkningar.
Köravsnitten var nog den starkaste musikaliska upplevelsen. Rena röster och en stämväv som fint flätades samman med orkestern. Allt tillsammans blir Jorun orm i öga ett gripande spel om tidlös sorg och mänsklig glädje.