Att se Katarina Hårds utställning är som att bli förflyttad sekler bakåt, till de gamla mästarnas tidevarv, möta da Vinci, Michelangelo, Rembrandt, det klassiska hantverket, ljusmåleriet, känsloengagerad färgmagi av yppersta lyskraft. Hennes överlägset skickliga materialhantering tillämpas i snart sagt varje verk, oavsett motiv och karaktär.
Den genomtänkta kompositionen, ofta baserad på gyllene snittet, karakteriseras av harmonisk balans och raffinerad ljussättning i en kolorit där kontrastfärger och komplementfärger spelar i sköna ackord.
Katarina Hård är född i Polen och har genomgått konsthögskolan i Krakow, ett verkligt kulturellt centrum. Till Sverige kom hon 1977 och numera är hon tillsammans med maken Ronny, också konstnär, bosatt i skånska Staffanstorp.
Hennes fascination för renässansen, ja, även efterföljande barocken och rokokon, tar sig varierade uttryck. Frekventa motiv utgör hästar i rörelse. Romantikomspunna tempelriddarorden har gett upphov till flera målningar. Hon har till och med gått på lantbruksskola endast för att studera hästens anatomi och genom exteriörbedömningar åstadkomma så levande återgivningar som möjligt.
Hur brett spektrum Katarina Hård representerar är omöjligt att avgränsa. Hennes påverkan av den jungianska psykoanalysen, dess typlära och bipolära system, styr ofta motivvalet i överraskande riktningar, där medvetande, intuition, känsla och tanke förmedlas på konstnärligt hög nivå.
Men personligen värderar jag sensualiteten i kvinnoporträtten "Lyktan" eller "Åtrå" än högre. Eller också mystiken och symbolspråket i målningar som skildrar tillstånd, existentiella upplevelser, väntan, budskap. Hennes mångsträngade lyra klingar lika fulltonigt över hela skalan. Jag är överväldigad. Hittar inget annat uttryck.