Regissören Susanne Bier har tillsammans med manusförfattaren Anders Thomas Jensen gjort ett par av 2000-talets bästa danska filmer. De är mästare på att gå riktigt nära människor i sorg, så nära man inte trodde var möjligt utan att hemfalla till det överdrivet sentimentala. Både i "Efter bröllopet" och "Älskar dig för evigt" vrider de om i det som gör allra mest ont och lyckas samtidigt behålla en känsla av trovärdighet. Fast de ligger där och väger på gränsen.
När Susanne Bier nu regisserar en Hollywoodfilm handlar det också om sorg, hur den kan manifestera sig på olika sätt: ett rum som man inte klarar av att gå in i eller ett plötsligt beroende av en människa som man dittills har avskytt.
Halle Berry spelar Audrey, en tvåbarnsmor som förlorar sin make Brian, David Duchovnys helgonlika karaktär. Han går iväg för att köpa glass och kommer inte tillbaka, offer för ett meningslöst våldsdåd.
Brian hade en bästa vän, Jerry, en heroinist som Audrey vägrat kontakt med familjen men som Brian behållit nära genom alla år. I chocken över makens död blir personen hon dittills velat hålla ifrån sig och sina barn plötsligt den viktigaste av alla - en länk till den döde men också någon som Audrey kan visa sig svag inför.
Benicio del Toro gör en fin och relativt nedtonad prestation som Jerry, ömsom fast i ett obehagligt maktunderläge som Audrey utnyttjar, ömsom själv i överläge.
Berättelsen har övertydliga drag: Brian var en så fantastisk människa utan några brister, Audrey hatade knarkaren men nu låter hon honom klappa hennes örsnibb så att hon kan somna på kvällen... Jag sitter och väntar på en vändning som aldrig riktigt kommer, en slutgiltig väg bort från det som är bara gråt.
Men i många stunder gör Susanne Bier precis det man hoppades på: lyfter den här filmen över det smetiga och förutsägbara. I Audreys bror, fint gestaltad av Forrest Whitakers brorson Omar Benson Miller, till exempel. I de små gesterna han gör för att lindra sorgen.