Accio är en ung intelligent kille som skickas till en skola för att bli präst. Hans äldre bror Manrico tycker inte att lillbrorsan ska offra livet åt kyrkan och lämnar slugt ett foto på gamla italienska bombnedslaget Marisa Allasio i händerna på Accio. Det blir början på slutet av hans kyska prästkarriär. Väl hemma gormar hans kämpande arbetarföräldrar om hans ovilja att vare sig bli präst eller ingenjör. Accio vill själv läsa på humanistiskt läroverk men enligt föräldrarna är det något för flickor.
"Min bror är enda barnet" är med andra ord en ganska typiskt italiensk uppväxthistoria som sträcker sig från 60-talet till 70-talet. Hela tiden med en passionerad syskonkamp mellan de två bröderna där Accio är den ständigt förbisedda. Deras kamp får ödesdigra konsekvenser när Manrico går med i kommunistpartiet och Accio bestämmer sig för att bli fascist. En motsättning som är ett försök att skildra Italien under det omtumlande sena 60-talet men utan att lyckas hitta rätt nerv. I jämförelse med svenska tv-serien "Upp till kamp", som också utgår ifrån några få personer för att skildra något större i samhället, är "Min bror är enda barnet" en lättviktare.
"Min bror är enda barnet" lyckas aldrig förvandla sitt klassiska italienska berättargrepp till något eget. De försöker berätta sin allvarliga historia med skruvade händelser men saknar djup och komplexitet. Något som de försöker väga upp med massor av energi. Behållningen finns i de unga skådespelarnas lustfyllda agerande och det enkla faktum att det var allt för länge sedan jag såg en ny italiensk film på bio.