Elevarbeten av årskurs 2 på bild- och formlinjen vid Lunnevads folkhögskola bör locka konstälskare till Kraftverket, oavsett förväntningar på estetisk upplevelse.
Här bjuds rikhaltiga teknik- och motivvariationer, något som kan upplevas både som styrka och paradoxalt nog begränsning.
Spridningen splittrar koncentrationen, samtidigt som den berättar vad de konststuderande har för sig på lektionerna.
KvinnodominansHär blandas föreställande med nonfigurativt, måleri med grafik och teckning med skulptur.
Någon gemensam nämnare anges inte, men visst känns förgängelsemotivet dominerande, nog så adekvat i novembermörket.
Därom vittnar såväl inledningsverket, Lina Danielssons makabra stilleben "Odödlig förgänglighet" som finalobjektet, Lisa Anderssons keramiska "Nu rider jag i solnedgången, mig ser ni aldrig mer".
Det är för övrigt kvinnodominans bland utställarna, vilket knappast överraskar.
Naket utlämnandeMen det är en man som gör starkast intryck, Jonas Malmberg med sina självporträtt, så naket utlämnande att ingen undgår att gripas.
Annars är nedslagen i konsthistorien talrika.
Légers figurer återfinns, liksom Malevitjs kvadrater.
Men lyckligtvis är det mesta präglat av personliga tolkningar och dessutom innovativa experiment, exempelvis vad Raymark Hellqvist kallar fattigmanslito, en rätt betagande serie med både djur och människor i motiven.
Genremåleriet är representerat av bland andra Kajsa Håkansson Bolve genom trenne motiv, hopp, duns och plask, utförda i blandteknik på trä. Dessutom imponeras jag stort av hennes broderi.
Omöjlig att förbigå är också "Eunuckens dop", Ludwig Wennerholms akvarell på trä, liksom Mikael Österbergs och Gabriel Wagnbergs tuscher. Märkligt upplivad trots utställningens smått destruktiva karaktär lämnar jag ett spänningsladdat Kraftverk, fylld av energi, precis som det ska vara.
EWE OLSSON