Tajmingen var inte den bästa, men när är den det? När Louise Hoffsten efter en lång, bra period härom veckan drabbades av ett ms-skov kom det precis inför hennes medverkan i Sveriges största tv-händelse och mediecirkus.
Men själv hanterar hon det med sedvanligt lugn.
– Nu är det redan bättre. Det går helt okej. Och uppbackningen jag får under Melodifestivalen har jag bara kunnat drömma om tidigare. Jag har slitit i så många år, och aldrig varit med om nåt liknande. Nu ska jag enjoy the ride, säger hon.
Och nu är hon på plats i Göteborg och en del av cirkusen, vare sig hon vill eller inte. Nervositet verkar inte riktigt ligga för henne.
– Jag vet ju inte hur det kommer att vara. Jag vet vad jag ska göra och fokusera på. Jag ägnar mig inte åt dans eller annat, utan koncentrerar mig på låten och att göra den så bra jag kan.
Låten heter ”Only dead fish follow the stream”. En titel som Louise Hoffsten sprang på i tunnelbanan, där det var sprayat stort över en vägg. Budskapet är förstås spännande i sammanhanget: att vara med i Melodifestivalen kan ses som att Louise Hoffsten följer strömmen. Men det går också att tolka som att hon verkligen inte gör det, eftersom Melodifestivalen sannerligen inte har tillhört hennes värld tidigare. Det är ingen hemlighet att hon tvärtom har tagit tydligt avstånd från den under karriären.
– Jag tror att det mest är cirkusen runtomkring jag inte har gillat. Men jag kommer inte att bjuda på cirkus nu heller. Nu känns det väldigt roligt och som en musikalisk erfarenhet. Tiderna förändras. Man ska inte döma vare sig Melodifestivalen eller mig efter hur det har varit tidigare
”Mörker och ljus och en näve grus”, brukar du säga. Funkar den devisen i Melodifestivalen?
– Det har funkat i hela mitt liv och jag kör på på samma sätt här.
Låten skrev hon på rekordtid, tillsammans med Sandra Bjurman och Stefan Örn hemma i köket. Den är en naturlig fortsättning på låtarna de gjorde till Louise Hoffstens senaste album, ”Looking for mr God”, som kom förra året. Popblues med gitarrer och munspel.
Om Hoffsten är ett namn vi inte sett i Melodifestivalen så är låtskrivarkollegorna mer meriterade. De tre senaste åren har de skrivit Azerbajdzjans bidrag i Eurovision Song Contest, däribland ”Running scared” som vann hela Eurovision 2011.
– Jag var lite skeptisk i början innan jag lärde känna dem. Men det är jättekul att jobba ihop. Musikaliskt är de fantastiskt bra.
På scenen i morgon har hon sällskap av tre musiker. Själv har hon munspelet med sig, som vanligt. Livepuritanen har fått finna sig i att det är förinspelad musik som gäller, och när jag påpekar att det nog också gäller munspelet märks en gnutta oro.
– Va? Tja... ärligt talat vet jag inte riktigt hur det blir, men jag utgår från att jag spelar på riktigt. Det räknar jag med.
Hon tittade så klart på tävlingen i lördags. I studiesyfte.
– Jag vet inte vad jag ska säga... Men jag konstaterade ju att jag och mina kompisar höjer medelåldern på deltagarna, säger hon.
Om sanningen ska fram har hon nog sett Melodifestivalen tidigare också. Hela familjen Hoffsten har inte haft samma aversion mot tävlingen som Louise.
– Min son tycker att Melodifestivalen är det häftigaste som finns. Han älskar att kolla och tycker att det är toppen.
Självklart kommer både Adrian och maken Dan finnas på plats i Göteborg för att heja. Och framför tv-apparaterna kanske Linköpingsborna fortsätter att heja fram sin representant i tävlingen. Sedan ”Körslaget” och framför allt den insamlingsdrive Louise Hoffsten och hennes kör drog igång till Stadsmissionen efter tv-programmet, är hon till synes extra kär i sin gamla hemstad.
– Det är så jätte, jätteroligt att hela Linköping har hjälpt till att samla in pengar. Det blev bättre och roligare än jag hade vågat hoppas på. Jag är otroligt stolt.
Tyvärr finns det också en baksida. När Louise Hoffsten visade i tv var hon ville skänka pengar vaknade nättrollen och undrade hur hon kunde stödja utslagna människor ”som inte gör rätt för sig”.
– Det var chockartat. Herregud så liten människan kan vara ibland. Men det är inte värt att uppmärksamma. Människan kan vara både väldigt liten och väldigt stor, och i Linköping har människor varit stora som bidragit till detta.