Efter ett par tre hundra års sofistikerad förfining och litterär perfektion behövde franska språket ruskas om från grunden och det rejält. Marodören/innovatören hette Louis-Ferdinand Céline som med romanen "Resa till nattens ände" 1932 raserade det monumentalt perfekta franska språkpalatset för att bygga om romanen från grunden.
För en svensk är Célines betydelse svår att förstå. Svenskan är ett ännu ungt, formbart språk som tillåter om inte allt så mycket. I översättning framstår Céline som mycket mindre revolutionär och vägröjande, när han bröt sönder språket med sina karakteristiska, ständiga, obändiga, oändliga tre punkter? som fick meningarna att kränga ? yra? halta ? stopp nu! ? volterna drevs av motstånd, hat ? Céline tvättade den excellenta franskan med skurborste? kackade sig salig?
Céline kackade också ur sig ett par otäcka anti-semitiska pamfletter på 1930-talet och finkades i Danmark efter andra världskriget, efter en sejour i franska förrädarkolonin i tyska Sigmaringen, två deprimerande vistelser som är spelplatsens för en av Célines sista romaner, "Från slott till slott" från 1957, nu för första gången på svenska i Hans Johanssons lyhört kantiga översättning; Hans Johanssons har även skrivit en fin introduktion och ett glossarium, båda nödvändiga för läsningen.
"Från slott till slott" är delvis ett grandiost, självbiografiskt försvarstal, delvis en glödande anklagelseakt och en nyckelroman utan egentlig handling där en som alltid fullständigt besatt Céline gör upp med diverse belackare, varav flertalet är bortglömda.
Många har begåvats med, gärna kränkande, namnlekar. Så kallas Célines ultimata hatobjekt, Jean-Paul Sartre, för Tartre, "tandsten". Lyckligtvis han Céline dö, 1961, innan tandstenen fick, och avböjde, det nobelpris som Céline i romanen återkommande anser att han själv borde ha tilldelats.
Céline föraktar allt och alla, utom hustrun och husdjuren. Och sig själv förstås. Han bygger effektivt metodisk upp sin litterära vrede men i jämförelse med de tidiga mästerverken går de ändlösa tiraderna ofta på på tomgång i "Från slott till slott".
Céline glimrar tidvis till, men hatande och skymfande fastnar i manér och tomma gester. Han skriver alltmer in sig i ett självglorifierande hörn. Den en gång så smutsigt explosiva prosan kan inte dölja en ganska banal och efter hundra sidor mördande tråkig monoman som mest bara vill återupprätta sin solkiga ryktbarhet (och få nobelpriset).
"Från slott till slott" är inte Céline i sina bästa värsta dagar. Det känns som om 1900-talsromanens Dada redan genomfört sin anarkistiska revolution en gång för mycket.