Efter tidigare sviter i sonettens form skriver Lotta Olsson nu terziner, lätt och ledigt - det är en fröjd att läsa.
Hon har paketerat en hel livshistoria i sin nya diktsamling.
Det börjar i barndomen, en lycklig tid. Stränder, stallet, himmel och hav. Men mörkret tränger fram. Förtärande förälskelser, svek, smärta. När tar barndomen slut och vad händer då, frågar sig diktjaget i dialog med mytens Persefone - hon som levde halva tiden i dödsriket.
Hennes dualism blir också diktjagets - en pendling mellan ljus och mörker där det ena alltid verkar innehålla också det andra. Frågor från nu till då, ett tillbakablickande och en rörelse över tiden gör boken mycket öppen. Historien lockar, läsningen drivs av nyfikenhet - det är i den meningen ett slags berättande poesi, tät och innehållsrik.
Barndomen, ungdomen, och så småningom moderskapet. Omvälvande, avgörande rent av. En möjlig befrielse:
I morgon väntar himlen vid och klar.
Så släcktes ovisshetens ilskna flamma
och all min fruktans frågor fann ett svar.
Det föds ett barn. Ett liv. Det föds en mamma.
Och världen verkar likafullt bestå,
fast ingenting blir någonsin detsamma.