Lotta Lotass har en unik röst som finner sin egen väg genom bruset av vardagliga texter och följder av ord. Ja, ”röst” – för i hennes prosa finns ett talat eller om man så vill sjunget språk som gjort för högläsning, hör bara inledningen: Klockans mäktiga, malmtunga slag driver stenarna ut ur sina åldriga, stadiga fästen./ Allt det fasta skälver. Allt det stabila vacklar. Allt det orubbliga lossrycks, faller/ Världens grunder rister. Himlen brister, rivs i vida, glimmerlika, glänsande, skinande stycken.
Det är vederkvickelse för trötta öron (ögon), en tonrik prosa, sakligt kärv och välklingande poetisk samtidigt. Motivet i "Konungarnas tillbedjan" är de tre konungar som i evinnerliga tider med sitt folk väntat på budet om den nya konungens födelse och som en dag får höra att det nu är dags – att en ny kung har fötts som kan lyfta den tunga härskarkronan från deras huvuden, göra den överflödig och livet meningsfullt igen. Berättelsen löper från den dånande klockmalmen när budet går och förbi mötet i det där alldeles särskilda stallet ni vet och fram genom tiden tillbaka till klockan och innebörden av dess klang. Det är otrendigt, allmängiltigt, ickeprivat, gammaltestamentligt, möjligtvis religiöst rentutav. Texten är som vore den funnen på rullar i öknen, nedknackad på stentavlor eller kanske bäst beskriven som en nu återgiven, tidigare lång sång memorerad av en kringvandrande sångare. Denna lilla bok är som en hyllning till språket i sig, meningar och ord som gjorda för mun och öra, stavelser som smakar och låter. Hitta någon som vill lyssna på dig eller högläs bara för din egen skull!