Peter Raners och Bo Samuelsson:
Wooloomooloo Extrakt, 1992-2008
Hommage till Bertil Andersson
Passagen, Linköping
Pågår till 22/11
Grundidén till den här utställningen är intressant ur flera aspekter. Man blir nyfiken på det där Wooloomooloo, en undanskymd plats vid Östersjökusten.
De båda konstnärerna ställer inte bara ut samtidigt i samma lokal, insatsen bär frändskapens och gemensamhetens prägel, två själar - ett verk. Möjligen för att kunna se med andra ögon har de till och från "avpersonifierat" sig, förvandlat sig till de näbbförsedda existenserna X och Y. På sätt och vis innebär det en onödig utvikning, i alla fall när det gäller den slutliga presentationen. Idén i sig är tillräckligt pregnant.
Det mesta har gått ut på att utvinna, känna in, tillvarata, etablera ett samspel med och i viss utsträckning omvandla attribut, upplevelser och intryck från den där speciella platsen. Namnet på utställningen är aboriginskt och betyder "den lugna viken". Under många år har konstnärerna återvänt till udden vid havet, fortsatt ett tålmodigt friläggande och insamlande av omständigheter, för att eventuellt inlemma i konstens värld.
Utställningen berättar om hur man kan se och uppleva en avgränsad plats, om hur intryck förändras och hur ett förutsättningslöst sökande kan övergå i en seriös konstnärlig ambition. Just sådana här tidsmässigt utdragna insatser, som blir till mångåriga projekt, passar vissa konstnärer.
Peter Raners och Bo Samuelsson hör uppenbarligen till den kategorin. Det känns bra att få bevis på att ett upplägg som går stick i stäv med nutidsmänniskans jäkt lönar sig. Just den omständigheten är en del av det kvalitativa hos Wooloomooloo.
På större pappersark har man stänkt ut tusch. Arken har sedan sänkts ner i havet. Vattnets rörelser har format bilder av något som vi inte vet mycket om. En av bilderna tycks återge ett bergsmassiv.
Kanske ett eko från havsdjupen, som ju kan se ut som uppochnedvända bergskedjor?
Med mörkt grå färg har man också, direkt på konsthallens väggar, målat summariska, berättande bilder. En av dem påminner om en skattkarta. En annan visar hur träd blir hela när de får spegla sig i vatten. På golvet ringlar en orm av en anakondas storlek. Ormen består av tusentals snäckskal, vilkas glans och mönster påminner om en reptils. Serpentinformens skönhet är påtaglig.
Svartvita fotografier visar havsytans föränderlighet och dess benägenhet att återspegla, till exempel vidarebefordra fyrens vägledande ljus. Fotografierna alstrar även en känsla av att havet under ytan ruvar på fördolda hemligheter. Ett par serier med databehandlade foton utgör en kombination av fantasibaserade skeenden där hav möter land och konstruerade, frammanipulerade uttryck, vilkas puls utgörs av främmande inbrytningar.