Lönnebo med flera: Vad jag tänker på när jag tänker på livet

Kommer du ihåg den där TV-reklamen för pensionssparande: Tänk om du kunde hälsa på dig själv i framtiden! En äldre dam som plötsligt dyker upp och hjälper den unga kvinnan att hålla lite mer till höger i sjuans golfhål. Eller den vuxne mannen som slår sig ner på parksoffan bredvid ynglingen som osäkert håller sin tjej i handen. Han blinkar tryggt: Det kommer att ordna sig!

När Brombergs förlag bad några välkända svenskar att skriva om livet, så blir det som att "hälsa på sig själv i framtiden". De flesta av dem har uppnått pensionsålder, även om Martin Lönnebo är högst tveksam till begreppet. Jonas Hassen Khemiri skriver om sin glömska men levnadsglada mormor. Detta är således en bok där äldres kloka erfarenheter får tala till alla läsare, samtidigt som de besöker sig själva i tidigare åldrar och livsgörande händelser. Det är en vidunderlig läsning.

Margareta Strömstedt står naken framför spegeln och låter den 80-åriga kroppens alla operationsärr berätta något om livets utsatthet och storhet. Martin Lönnebo samtalar långsamt med en tall vid skogstjärnen, Barbro Westerholm summerar livets kamper och hur man övervinner sina motståndare. Rabbinen Morton Narrowe vågar prata tryggt om tro och tvivel utan rädsla att bli påkommen som en skeptiker.

Den udda rösten i denna antologi är författaren Lena Andersson. Av en slump, eller inte, har hon placerats mellan Martin Lönnebo och Morton Narrowe. Det gör hennes text än mer kontrastfylld. Men det är inte de olika livsåskådningarna som bryter av. Ty även Darwins och neurobiologins värld kan vara storslagen och vidunderlig. Det som stör mig är Lena Anderssons monotona och torra teoretiska mässande när hon reducerar livet till neuroner och elektriska impulser.

Men i övrigt är detta en antologi som andas hopp. "Framtidens liv behöver oss", summerar Martin Lönnebo.