Konsten kan spela många roller; förmedla, länka samman, bygga broar, skapa infallsvinklar etc. På det där oväntade, tvärdragsaktiga sättet förmår den i många fall bättre än faktabaserade utställningar sikta in sig mot pudelns kärna. I det vackra ljuset på Magnifikets etage samsas fem av länets mest namnkunniga konstnärer i en liten utställning på temat vatten.
I en installation låter Stina Opitz två klänningar växelvis doppas i varsitt vattenbad. Rörelserna upprepas på ett drömskt vis. Plaggen är helt beroende av balanseringsförmågan hos sig själva och i gemenskapen. För sin fortsatta existens som fullvärdiga civilisationsattribut är de också beroende av att vattnet inte sinar.
Karin Almlöfs ihärdiga skärskådande av sjön Strierns mystifierande bottenlöshet och dess ytas inverkan på de ständiga skiftningarna hos dagrarna, resulterar i poesimarinerade sinnebilder angående vattnets otaliga roller på jordklotet.
Inger Södergren illustrerar problematiken kring tillgången på rent vatten. I ett stort antal pet-flaskor visar hon vilka nyanser dricksvattnet kan ha på olika håll i världen. Man serveras en mycket påtaglig bild av skillnaderna.
Skönheten hos det blå som kan förknippas med hav och havsmiljöer, är det första intryck man får av Bertil Almlöfs målningar. Med en raffinerad skrapteknik gestaltar han skimmer och skiftningar på vidsträckta vattenytor.
Som så ofta har Lillevi Hultman åstadkommit både tänkvärda och vackra bildobjekt. En annorlunda form av konstbevattning erbjuds via en plastslang som dränerar en broderad svandamm. I hennes andra verk påminns vi om att vattnet faktiskt inte rinner av jorden, även fast det flyter på "undersidan".