Livsbejakande dans i alla åldrar

Dans

Les trois femmes

Dansare och koreografi: Maud Karlsson, Siv Ander och Helena Högberg.

Koncept: Maud Karlsson. Foto: Pontus Eklund. Musik/ljud: Coste Apetrea, m.fl.

Sagateatern, Linköping, arr KariL, Dansnät Sverige, 12/11

De tre kvinnornas dans, eller berättelse, omgärdas av film. Film inleder och avslutar, film avbryter på valda ställen. Detta blir en struktur i föreställningen.

"Les trois femmes" är, mellan filmavsnitten, ett flöde av infall, lek, dans, gester och sång. Kanske kan man kalla det ett collage. Men det finns ändå trådar som sammanbinder, teman som återkommer. Det handlar om kvinnors erfarenheter och reflektioner; En gemenskap mellan tre individer, i olika generationer och med olika temperament.

Siv Ander är den äldsta, med en uttrycksfull skörhet och avskalad närhet. Hon räds inte det fula eller det svaga. Helena Högberg är i mitten, längst och kraftfullast. Hon har ett starkt utspel och distinkta rörelser. Maud Karlsson är den yngsta, mest energiska och mest skiftande i uttryck och stil. Hon driver på och har även rösten med som ett sångbart och effektfullt ljud.

Dans blir ju ofta en hyllning till ungdomlig styrka, vighet och smidighet. Därför sitter det så bra med denna hyllning till något mycket mera allmänmänskligt och för alla åldrar livsbejakande.

Dessa erfarna dansare vågar bryta med konventionen. Stanna upp och skratta till och driva med sig själva, såväl som med klichéer och stereotyper. Humor är en viktig ingrediens i spelet.

"Les trois femmes" är en ärlig och utlämnande föreställning. Vi kommer dessa damer nära, bokstavligen in på bara skinnet. På samma gång – eller kanske på grund av detta - blir det en ojämn scenisk helhet, med starka inspirerade partier växlande mot sådant som känns som utfyllnad eller tomgång.

Ljud och musik spelar en viktig roll. Den manar på, illustrerar, skapar stämning, lite som ett ”soundtrack”. Programmet missade att upplysa om att vi där hörde klassiker av Piazolla, Pärt, Sjostakovitj och andra.

Mot slutet tappar det fokus med projiceringar som flyter ut och fåniga plastkjolar i något slags tafattlek. Men dessförinnan har vi haft starka upplevelser av vemod, ömhet och omedelbar, självklar dans.