Corren träffade en driven, positiv människa med en fantastisk bluesröst.
– Jag har inga förväntningar och försöker se det stora i det lilla hela tiden, säger hon.
Villaområdet i Mjölby sjuder av skön försommar.
På Bockarpsvägen 47 sitter en avslappnad samling människor och njuter i solen.
– Det var pappa (Magnus), farbror (Bruno Lindström), min gitarrist Fredrik (Karlsson) och så Jonathan från Australien som vi stött på en del i Stockholm och som vi träffade på i går. Han hängde med hem. Och så mamma Pia, förstås, säger Lisa Lystam när vi parkerat i trädgården på baksidan.
Sedan förra våren bor Lisa hos morbror Bruno på söder i Stockholm. Men dagen före vårt besök hade hon spelat med sin trio, som utöver Fredrik är Mikael Fall på munspel, på Berggrens källare i Motala.
Att kvällen avslutades hemma hos föräldrarna var en självklarhet.
– Mamma och pappa är inga musiker så, men de älskar musik och tycker att det är skitkul att man drar hit folk som sitter och jammar här på kvällarna.
En kändis
Lisa Lystam har alltid sjungit. Ofta stått på scen på skolavslutningar.
Med bandet Aldorain hemma i Mjölby fanns också ett frö som kunde ha blivit något.
Men det var först när hon klev upp på scen på blues- och jazzpuben Stampen i Stockholm i fjol som det började bränna till i hjärtat på allvar.
– Jag började jamma där och kände ”shit vad kul, det är ju det här jag ska hålla på med”.
Sedan har det rullat på. I höstas tilldelades hon Great Jazz Clubs stipendium i samband med jazz- och bluesfestivalen i Linköping, nyligen fick hon Mjölbys ungdomskulturstipendium och sommarens kalender är nästan fullklottrad med spelningar.
Nyligen vann hon juryns pris på bluesfestivalen i Mönsterås.
– Priset var en spelning i Tyskland nästa år. Då kände man sig nästan som en kändis, gick runt med blommor och folk kom fram och sa hur duktig man var. En gubbe grät, sa att det var det bästa han hört på länge och ville krama mig säkert tio gånger.
I slutet av juni blir det även albumdebut med Lisa Lystam Trio.
– Det är en ganska skitig skiva. Vi satte oss i studion en dag och bara körde igenom allt och mixade dagen efter.
Imiterar dialekter
Att slå ihjäl ett par timmar med Lisa Lystam är inte svårt. Hon imiterar dialekter. Berättar historier. Sjunger truddelutter som får en att nästan flyga av stolen.
Och skrattet finns ständigt nära.
– Jag försöker att ta dagen som den kommer. Det är nog därför jag är glad. Som i går, fan vad kul att få spela i Motala. Jag får göra det jag vill och får göra det på hemmaplan.
För att hon inte ska glömma skriver hon dagbok.
– Jag försöker hela tiden vända allt till något positivt. Sen har jag skrivit upp små delmål också. Som att jag att skulle jamma med Roffe Wikström. Det hände ett tag senare. Tror man på något jävligt starkt och inte har för stora förväntningar så får man tillbaka. Det är jag säker på, något sorts karma.
Det är bara några få bluesartister i Sverige som får mycket spelningar. De flesta är män.
Att Lisa Lystam har tätt schema i sommar beror mestadels på henne själv.
– Det är klart att inte folk får spelningar om de inte ringer och tjatar. Nu har det börjat komma lite förfrågningar, men alla spelningar jag har nu har jag fixat själv för ett halvår sedan.
Hon tänker inte mycket på framtiden. Försöker leva i nuet. Och råden Lisa Lystam kan ge andra unga musiker handlar om att aldrig ge upp.
– Man ska göra det man älskar. Våga ta kontakt, våga vara social. Just det har jag lärt mig väldigt mycket av.