Den tvekan, undran, vilsenhet eller till och med rädsla som kan drabba ensamma människor långt inne i en tät gammal skog är ett huvudtema i den här utställningen. De som tagit sig in i det väglösa och på sätt och vis tidlösa är unga kvinnor. I några sammanhang är de lätt lättklädda, i sommarklänningar eller till och med i nätstrumpor och högklackade skor, vilket förstås kan spetsa till de inbillade eller reella faromomenten.
Kanske finns det något nedärvt i oss, som reagerar inför en obekant, mörk skog. Det oöverblickbara, alla oförutsebara former och skuggbildningar, ljud som är svåra att identifiera och så vidare, kan bilda en barriär mellan den ovane besökaren och föreställningar om skogens väsen.
I fotografierna skildras det där på ett suggestivt och uttrycksfullt sätt av Linnea Jensen. Hon tydliggör den vaksamhet och den anspänning som ofrånkomligen bemäktigar sig en människa som befinner sig långt inne i en skog när skymningen börjat falla. Här är det underförstått att naturen kräver respekt, även om man är aldrig så rätt klädd.
Akvarellerna har en karaktär av förarbeten. Men det starka drag av berättande som finns i fotografierna, utmärker också de målade bilderna. Det gör också utsattheten, som även här står mot en lite prövande lust att undersöka och en vilja att bejaka tillvaron tillsammans med en "syster" eller ur solitärens perspektiv.
SIEVERT SJÖBERG