Landskapet
Albert Bonniers förlag
Poesi växer om man ger sig tid. Petter Lindgrens lyrik fascinerar skriver Göran Bergengren.
"Vi ser inte världen som den är utan som vi ser den", skrev Kant. Detborde betyda att vi aldrig heller kan se den som någon annan såg den.Och att det landskap som är världen finns i lika många versioner somdet finns människor.
Var och en med sin unika sinnesupplevelse av det som inte bara ärberg och dalar utan också ett vidlyftigt inre: berättelser, målningar,texter, dofter, drömmar. Allt med sin speciella rekvisita.
När Petter Lindgren tar sig an det unika landskap som är hansmorfars blir det en slags litterär happening. Dikt och småprosa,textfragment och poetiska infall varvas med illustrationer som ärhämtade ur morfaderns övningshäften i elektronik. Visst låter det liteudda.
Utgångspunkten är, enligt Lindgrens efterord (som bör läsas först)ett tjugotal brev som hans morfar skrev i slutet av sitt liv. Detlitterära skulpterandet att få detta på pränt har skett genom attfragmentisera och blanda med annan kvarlåtenskap: skolböcker, kvitton,byggnadsbeskrivningar, vykort med mera. Lindgrens önskan är att pådetta sätt få en skymt av "den himmel som varje bokstav och mänskligtuttryck bär med sig som paraply".
Första genomläsningen av den lilla boken gör mig följdriktigt enaning vilsen. Jag har svårt att hitta tråden och jag tänker att detvarit en fördel att ha den där morfadern röst och bild som minne.Vilket Lindgren själv har och av den anledningen blir mera intim medsina ord.
Men som det ofta är med poesi växer den när man ger sig tid. Och detslutar med fascination, trots att jag förutfattat ställt mig själv ivägen.
Tvätt och grönsakssoppa och fiskrensning och självmord. Braxenpankaoch hyacinter, isolatorer och likriktare. Ord som visare, ord motmänniskohjärtat. När den sedan länge döda mormodern "blöter upp sinaskorpor i gammalt kaffe" är det ord som mjuknar. I varje uttryck finnsen struktur som man måste bearbeta. Det har Petter Lindgren lyckats med.
För en stund står jag där under paraplyet med honom och Knut Allan Larsson (1899--1974), en morfar som faktiskt heter något.
Och ser hur trådar knyts.