En tolvårig flickas hittas gående i snön, naken i tjugo minusgrader i en liten by i norr. Så socialtjänsten kopplas omgående in i Linda Boström Knausgårds (kort)romandebut ”Helioskatastrofen”, närmast en prosalyrisk fallstudie över en marterad människas uppvaknande som tonåring, författad av huvudpersonen själv.
Den knappt hundrasidiga romanen är ett slags flaskpost, avskeppad från Östersjöns norra innanhav, från en människa som upplever att hon är ”utklädd till sig själv”.
Socialtjänsten utplacerar Anna i en familj i en annan by, där man fortfarande äter kött och potatis till middag och man antingen är medlem i IOGT-NTO eller, ibland också pingstkyrkan. Anna är udda och tystlåten, men också en fängslande och gåtfull skönhet. En söndag övertalas hon att provtala i tungor. Hon lyckas över förväntan, blir snart pingstkyrkans andliga ledstjärna. Deras maskot.
Som utanförstående läsare kan man inte annat än bli heligt förbannad, över hur en ung, skör och sannolikt sjuk människa utnyttjas. Religiös pedofili. Men trots att Anna själv ser sig som hård och dömande, missar hon helt det övergreppet, vilket naturligtvis gör effekten på läsaren desto starkare.
Överhuvudtaget är ”Helioskatastrofen” stram och effektiv, samtidigt skriven på en gnistrande klar och prosalyriskt drömmande, oavlåtligt medryckande prosa. Som övertygande gestaltar Annas undflyende skepnader.
Författaren har en raffinerat komplex medkänsla för alla de människor som upplever att livet pågår ”därutanför”, och en bitvis bländande stil. Som denna pärla, ”Dörren stängdes efter henne och rummet väntade ut ljudet och lade sig sedan tillrätta igen”.
Boktiteln samt vissa andra saker kopplar romanen till den grekiska gudasagan, vilket man dock kan ta med en nypa salt. Visst, Anna vet att hon liksom Pallas Athena föddes i hennes fars, Zeus, huvud. Och titelns Helios personifierade Solen, låt vara att det var Ikaros som flög för nära solen, brände sina vingar och störtade i havet, likt romanens Anna.
Det känns emellertid som överkurs. ”Helioskatastrofen” står säkert övertygande labilt – på egna ben.