Lina Sjöberg: Resa till Port Said
Bonniers
LINA SJÖBERG, född 1973, till vardags doktorand vid teologiska institutionen i Uppsala, debuterar med en otidsenlig roman, "Resa till Port Said". Jag är mycket fäst vid den.
Titeln anspelar på slutstationen för Dagmars korta livsresa. Det var inte bara reslusten som försvann för henne, det var livsmeningen också. Spåren upphörde 1948 i den egyptiska hamnstaden. Sista hoppet stod till Johannes, "kittet som min splittring behöver".
Men Johannes, med vilken Dagmar färdats utmed Nilen, övergav henne för gott på perrongen i Kairo. Den självupptagne äventyraren ville nu, när Kilimanjaro bestigits, hem till Sverige, fru Maria och de två barnen.
Något triangeldrama à la dussinmanus är det dock inte tal om, snarare tre gestalters inre strider. Eller rättare sagt sex, om man inräknar det värmländska missionärspar som i Afrika förlorade såväl ett barn som gudstron. Samt Sanna, Dagmars från begynnelsen ensamstående mamma, ännu vid 91 bitter och ensam, fattig och hatisk, för evigt berövad värmen, kärleken, gemenskapen.
Om det finns en svag länk i Sjöbergs annars lika känsliga som intrikata framställning så är det just Sanna. Stundom gör hon intryck av varelse från annan planet, i en text som ömt vårdar realismen och trovärdigheten. Å andra sidan är det stört omöjligt att stänga tårkanalerna när Dagmar, barfota och stadd i upplösning, i romanens sista brev hälsar hem: "Det finns inte mycket att skriva om. Mer än att jag älskar dig. Mamma."
Lösryckt låter det trivialt, men det är det minst av allt. Utan att alltför uppenbart spela på sentimentalitetens strängar lyckas författaren skapa ett textrum där till och med interpunktionen och dess tonfall blir betydelsebärande, drabbande.
Undantaget partierna i tredje person, där Sanna och Johannes fokuseras, är detta en brevroman. Och jag som vid mitt svärd hade svurit att företeelsen försvann med Goethes "Den unge Werthers lidanden" eller allra senast Hölderlins "Hyperion"!
Det är för mycket sagt att Sjöberg återupprättar genren, men för lite att hon vitaliserar den.
Och nog är det styvt att också lyckas problematisera den europeiska (främst brittiska) kolonialismen i Afrika, samt låta porträttet av Johannes successivt bli så mångfacetterat att läsaren i ett och samma andetag kan erfara sympati och antipati.
I centrum står de huvudsakliga brevskrivarna, Dagmar och Maria. Dagmar, den levnadsglada och just därför så tragiska gestalten, längtande och självförbrännande. Hon letar efter sig själv, men hittar bara män.
Detsamma kan egentligen sägas om Maria, med den skillnaden att hon sökt och funnit utifrån accepterade normer, med anständigheten i behåll. En man, ej flera. Men nu -- vi skriver 1997 -- är det sent på jorden och tumörerna växer i magen; således dags att lätta på hjärtat (för en anonym präst) och tid för ensamhet, självarbete.
Maria framstår i mina ögon som romanens mittpunkt. Sjuksköterska ända till pensioneringen har hon ändå levt sitt liv i marginalen, för de andra: barnen, kyrkokören och maken förstås. Ett typexempel på den nyss så sedvanliga underordningen och uppoffringen. Utan att förvandla Maria, det pragmatiska och rejäla kvarstår, gör Lina Sjöberg henne till en lika klok som spännande, trogen och rannsakande litterär gestalt.
Det finns i hennes brev en stigande hänsynslöshet och sanningslidelse, som hela tiden pareras medelst hävd och konvention. Levande är hon, kort sagt, om än utanför breven förbisedd. Det är också med hennes hjälp författaren perforerar romanen, eller genren, med tvivel och reservationer.
Teologi, psykologi, existentialism, öden, historiskt betingade levnadsmönster -- allt ryms. Måtte inte denna mogna, omsorgsfullt skrivna debutroman drunkna i floden av unga och mera medialt korrekta samtidsbekännelser. Lite tillrättalagd är den kanske, men samtidigt ruvande på en yvigare tolkning; nämligen att Dagmar och Maria är två sidor av samma kvinnomynt. I så fall är detta, i all stillsamhet, sprängstoff.