Som konstbetraktare vill jag uppleva äkthet. Inte sånt som känns konstruerat eller tillrättalagt, utan uttryck som jag kan tro på, som fångar mitt intresse och som inbjuder till ett närmande. Jag vill utmanas, inte bara konstatera.
Mika Liffner är en höggradigt miljömedveten och humanistisk människa. Hennes målningar, som speglar mycket av det förhållningssättet, förmedlar ofta en känsla av äkthet. Det hon står för, eller till och med brinner för, avhandlas i hennes verk. Med målmedvetenhet och insikt har hon under en följd av år uppehållit sig vid samma eller besläktade frågeställningar.
Under den processen har hon utan tvekan utvecklat sitt konstnärskap. Så gott som samtliga målningar på utställningen är genomarbetade och snyggt balanserade. I min förra recension av hennes arbeten, skrev jag i huvudsak om färgbehandlingen. Hon intar en frejdig hållning till färgen. Men samtidigt som färgerna tar plats och signalerar, intar de en jämlik position till figurationer och budskap. Sammantaget uppstår uttryck av pondus och skönhet.
På gott och ont envisas Mika Liffner med att lägga in textavsnitt/sentenser i sina bilder. Det sker dock på ett allt mer raffinerat vis. Men jag kan inte låta bli att önska bort de där inslagen. Texterna kastar en information mot betraktaren. Den är omöjlig att frigöra sig från. Enligt mitt sätt att se det, vore det bättre att låta verkens titlar stå för informationen. Målningarna är starka nog i sig.