Gitte Lind och John Nielsen-Lind: keramik
Vadstena konstgalleri, Vadstena
Pågår till 25/5
Vad allt kan inte den anonyma klumpen chamotte utvecklas till i konstförfarna händer! Danskfödda keramikerparet Gitte Lind och John Nielsen Lind, verksamma i småländska Åfors, har med sina alster skapat en helt unik dimension av begreppet keramisk skulptur och design.
Trots gemensam arbetsplats och närmast identiskt råmaterial har makarna gått skilda vägar i fråga om både formgivning och innehåll samt metoder vid glasyr och bränning, och framstår som särpräglade konstnärer utan inbördes påverkan.
Gitte Lind, textilare i grunden, har ibland med barnens serietidningar som förlaga gjort en svit skulpturer med rustade riddare som motiv, med eller utan sköldar och visir. Även mytiska gestalter, exempelvis "Fågelmannen", ingår i kollektionen. Det är en samling pjäser som är präglade av öppet sinne och personlig gestaltning.
Hennes generösa attityd inte bara medger utan snarare manar till utflykter i för genren främmande miljöer, där humorn flirtar med aktuella nedslag i modernismens konstgrepp. Serier med gubbar, långsmala fysionomier à la Emil Nolde, pareras med en grupp frodiga kvinnor, motiv man möter direkt efter att i entrén ha konfronterats med reliefer i svårtolkat språk. Mina associationer går till popkonsten, till Ernst Trova och hans assemblage. Här anas en aggressivitet i atmosfären, i motsats till vad som dväljs inne i salongen, där taggarna är mjuka och ordnade i mönster som ger intryck av vattenrörelse.
Av helt annat slag är John Nielsen-Linds arbeten, i huvudsak koncentrerade till bruksvara, om än med högst personlig, maskulin och exklusiv formgivning. Kollektionen består av urnor, flaskor, burkar med eller utan lock, låsta med genomträdd pinne, tekannor och vaser, allt avsett för användning, om än med särskilda krav på receptivitet hos gästerna runt bordet.
Till skillnad från Gitte Linds rakubrända skulpturer är detta stengods med reducerad bränning, rakade ur elden i stenugn. För båda är emellertid glasyren a och o, och misslyckandena vid exempelvis felaktig syretillförsel kan aldrig undvikas, även om överraskningen inte alltid behöver betyda slutet för pjäsen, när färgtonerna gäckar avsikten.
John Nielsen-Linds formspråk tilltalar mig mycket. Här finns en självklar suveränitet i den konsekvent genomförda designen, en pondus som genomsyrar hela hans produktion. Jag är djupt imponerad.