2001 till 2005 åkte amerikanska CIA-plan världen runt och samlade på lösa grunder in tusentals terrormisstänkta människor som de sedan lämpade av i några av världens värsta tortyrfängelser.
Två av de allra första var egyptierna Ahmed Agiza och Mohammed Alzery, då bosatta med sina familjer i Sverige, där de väntade på uppehållstillstånd. De fördes till Bromma flygplats, där maskerade män gav dem lugnande stolpiller, skar sönder kläderna och satte på dem huvor och overaller. Början på en decennielång vistelse i egyptiskt fängelse, full av tortyr och övergrepp men utan bevis för männens skuld.
Fallet avslöjades av "Kalla Fakta"-trion (numera "Uppdrag granskning") Fredrik Laurin, Joachim Dyfvermark och Sven Bergman vars tv-program prisades mångfaldigt och gav genklang över hela världen. Det är en skamlig historia om ett samvetslöst CIA som bollar med människoliv och om svenska politiker på regeringsnivå som är oacceptabelt undfallande för utländsk makt och eget ansvar. All heder till Lena Sundström som påminner oss om detta mörka kapitel i svensk nutidshistoria.
Därmed inte sagt att "Spår" är en raktigenom lysande bok. När jag läser kan jag inte låta bli att jämföra med en annan "Kalla Fakta"-journalist, Gellert Tamas, och ett par av hans böcker. "Spår" har inte den fångande thrillerdramaturgi som Tamas uppnår i "Lasermannen". Det är först i slutet den förvandlas till en riktig bladvändare. "Spår" väcker inte heller den vrede som uppstod inom mig när jag läste Tamas "De apatiska", om en annan stor svensk politisk rättskandal – hanteringen av de så kallade apatiska flyktingbarnen.
Mycket handlar det om att Lena Sundström valt att skriva boken i "Lasermannens" new journalism- eller fluga-på-väggen-anda i stället för "De apatiskas" rakare, mer agitatoriska och mindre stilistiskt drivna reportageform. Och när hela storyn byggs kring de tre Kalla Fakta-journalisternas arbete och vardag blir det lite väl metajournalistiskt.
Jag kan så klart inte heller låta bli att jämföra med Lena Sundström själv. Den tydligt deltagande, engagerade, humoristiska och pålästa journalistik hon presterat i prisade böcker som "Världens lyckligaste folk" är hon bäst i Sverige på. Hon tjänar inte på att gömma sig bakom andra journalister på det här sättet.