Lena S Karlsson: Scenens lust och magi – Marie Göranzon och Jan Malmsjö

Skådespelare är kändisar som gärna mytologiseras i intervjuböcker. Läser man sådana får man sällan veta något viktigt: hur de ”bär sig åt”, arbetar med och förhåller sig till sina roller.

Berit Gullbergs ”Samtal med 12 skådespelare” från 1990 hör till undantagen, men sen dess har scenförändringarna varit många. Så Lena S Karlssons ”Scenens lust och magi” är ett välkommet tillskott. Utan att vara ute efter privata avslöjanden har hon under tre års tid fört samtal med Marie Göranzon och Jan Malmsjö.

Lena S Karlsson går i Berit Gullbergs fotspår även såtillvida att hon har arbetat i Dramatenhuset, som rekvisitör och i redaktionen för programtidningen. Hon har alltså insiderns chans att komma de intervjuade nära – och är, i motsats till en journalist, oförhindrad att ge uttryck för egen beundran.

”Scenens lust och magi” är en mytologiserande titel, men vad som intresserar bokens författare – och mig som läsare – är att med Göranzon och Malmsjö som exempel få veta något om hur erfarna skådespelare arbetar med en rollfigur, från manusläsningen via samarbetet med regissören och ensemblen till mötet med publiken.

Boken fungerar förstås samtidigt som en resumé över deras respektive karriärer, var för sig och i samarbete. (Deras privata relation spelar då ingen roll, säger Jan Malmsjö.) Legendariska scenpersonligheter och stora regissörer kommenteras öppenhjärtigt. Att lönsamhetskrav satt stopp för experimentella föreställningar kritiseras – så äventyras konstnärlig utveckling.

Drygt 350 sidor, inklusive ett stort urval föreställningsfoton, är i mesta laget. Men visst ges här inblickar i skådespelares möda och lust. Mest tack vare Marie Göranzon, vass psykolog och skarp iakttagare.

Hon är kritisk mot dagens scenskoleundervisning som ”spelar moderna pjäser där man bara pratar och pratar i det oändliga” och är skild från teatern, medan det är genom klassiska roller man lär sig hantverket.

Mumlandet på scenen som det klagas så över i publikledet får sig en välförtjänt göranzonsk känga.

– Vi äldre har ansvar för att påpeka fel, betonar hon. När vi var unga och en tid fick för oss att låta ”naturligt” genom att inte höras så tog Sif Ruud oss i hampan.

Jan Malmsjö är lite väl förtjust i anekdoter och serverar hellre citat från olika kolleger än egna svar. Å andra sidan är hans hustru (de har varit ett par sedan 1969) och kollega den bästa kännaren av Jan Malmsjö som skådespelare: ”Jan brukar vara väldigt bra när han spelar mot mig, han behöver den friktionen. Han måste ha en stark person emot sig.”