Men fallet Olle Möller är mycket värre. Olle Möller - då svensk mästare i terränglöpning och alltså väl känd av den svenska allmänheten - dömdes för ett bestialiskt mord 1939 på en liten flicka. Det var årtiondets mest uppmärksammade brott och polisen var desperat efter att finna en gärningsman. Man fastnade för Olle Möller. Några år efter att han släppts ur fängelset ägde ett liknande mord rum och Olle Möller blev omedelbart misstänkt - han var ju dömd för just ett sådant mord.
Polisen var helt övertygad om Möller var gärningsmannen, men man fann inga bevis. Men ryktesspridningen - där polisen inte precis låg på latsidan - ledde till att Möllers affärsrörelse förlorade merparten av sina kunder och hans situation blev så pressande att han kände sig tvingad att flytta från Stockholm till en förfallen gård i Närke. Där fortsatte polisen att spana på honom, bland annat med telefonavlyssning.
Några år senare försvann en kvinna efter ett besök på ortopeden på sjukhuset i Örebro. Hon återfanns så småningom mördad. Händelsevis hade också Olle Möller samma dag besökt ortopedavdelningen. När polisen fann hans namn på listan över patienterna denna dag föll misstankarna omedelbart på honom - han hade ju dömts för ett mord och sannolikt begått ytterligare ett.
Eftersom man saknade andra spaningsuppslag konstruerade riksmordkommissionen en teori om att Möller lånat en bil av en fiskhandlare och plockat upp kvinnan som missat sitt tåg. Därefter skulle han ha mördat henne och dumpat liket vid vägkanten. Mitt i natten skulle han därefter åter ha lånat fiskbilen och flyttat liket till en plats där det så småningom återfanns - i en helt annan del av länet än där polisen letat efter det.
På denna "bevisning" dömdes Olle Möller för mordet till elva års fängelse - trots att fiskhandlaren försäkrat att han bil aldrig rubbats från sin parkeringsplats och Möllers hustru energiskt hävdat att det var omöjligt för honom att smyga sig ut på natten utan att hon skulle ha märkt det.
När Möller först dömdes för det så kallade Gerd-mordet var den egentliga bevisning att det fanns hundhår i hans bil och att han ofta rört sig i det område där den döda flickan återfanns. De vittnen som gav honom alibi bedömdes som icke trovärdiga - ett vittne hotades till och med av åtal för mened om han inte ändrade sig.
Det andra flickmordet - på femåriga Kerstin Blom - liknade mycket riktigt mordet på Gerd. Flera år senare fann polisen emellertid den verklige gärningsmannen - Möller satt då i fängelse för ett mord som han säkert aldrig dömts för om det inte varit för flickmorden. Om den man som mördat Kerstin Blom också kunde ha mördat Gerd utreddes aldrig.
Olle Möller vidhöll till sin död att han ingenting haft att skaffa med något av morden. Men den svenska rättsstaten lyckades med bravaden att förstöra hans liv med hjälp av hårt vinklade polisutredningar där det som talade till Möllers fördel förtegs.
Om fallet Olle Möller har advokaterna Per E Samuelson och hans hustru Lena Ebervall skrivit en roman där alla fakta dock är hämtade från rättegångshandlingar och liknande material. De bevisar entydigt att Möller dömts oskyldig.
Man kan undra om romanformen varit det bästa sättet att berätta historien. Det fungerar sisådär. Men berättelsen fungerar av egen kraft. Själv blev jag så berörd av denna rättsskandal att jag var tvungen att låta bli att läsa i sängen på kvällen eftersom jag då inte kunde somna.